Emmy

Apr 132013
 

Nu har vår/sommar-nummret av webtidningen Twist Collective kommit ut. Och sällan har jag väl väntat så på en sticktidning som jag har gjort på den här, för jag har ett mönster med! Jag är så glad och så stolt! Det här är Alvinda!

(Foton: Jane Heller. Använda med tillstånd)

Jag ska berätta mer om den lite senare, men så länge kan ni väl kila över till Twist Collective och spana in min kofta och alla andra fina mönster som är med i det här numret.

Apr 082013
 

Hur ofta har man inte önskat att man kunde prova en tröja redan innan man börjar sticka? Det finns så otroligt många fina mönster och modeller att välja på. Men även om de är fantastiskt fina på bilden, så är det ju inte alltid de passar lika bra på den egna kroppen.

En av mina stora målsättningar för året är som jag skrev tidigare att bara sticka sådant som passar mig i färg, form och material. Färg och material har jag ganska bra koll på vad jag tycker om och passar i. Men form tycker jag är svårare. Vilka modeller passar egentligen mig? Och vad tycker jag bara är snyggt när jag ser det på andra? Och vad är det som gör att vissa tröjor passar jättebra på en person, men ser helt fel ut när jag tar på mig den?

Jag har läst en del om kläder och kroppsform. Trinny och Susannas ”The Body Shape Bible” är bra, och ger en bra utgångspunkt för vilken typ av kläder som passar bra på olika kroppsformer. Och för flera år sen hittade jag Amy Herzogs bloggserie ”Fit to flatter” (som inte finns kvar längre nu när hennes bok har kommit), och jag har även tittat på hennes nya Craftsy-kurs Knit to Flatter. Den är jättebra, och fokuserar just på stickade plagg – dels på vad man bör välja för modell för att få en siluett som ser balanserad ut, och dels hur man kan modifiera sitt mönster för att det ska få en bra passform. För mig är det främst biten om hur man kan välja modell som är intressant. Att modifera för passform är ju i princip bara lite grundläggande matte, och något som kommer väldigt naturligt för mig. Det är jag tacksam för, för en förutsättning för att kläder ska vara smickrande, oavsett modell, är ju att de sitter bra.

Att läsa på ger ju en bra utgångspunkt i hur man kan tänka för att välja en smickrande modell. Att prova teorierna i verkligheten – både ”rätt” och ”fel” – är naturligtvis ännu bättre. Det är alltid bra att med egna ögon bekräfta eller förkasta. Men ven har tillgång till en massa välsittande kläder i olika modeller att prova? Inte jag i alla fall. Och några uppstickade modeller av ett stickmönster jag funderar på finns ju inte att prova Så jag tänkte att man kanske kan göra det virtuellt istället. Så låt mig presentera den tecknade versionen av mig själv:

Jag har ibland använt färdiga croquis-figurer för att skissa idéer på vad jag vill sticka. Men croquis-figurer för mode-teckning är generellt trådsmala, proportionerliga och förlängda, för att se eleganta ut framhäva kläderna. Att rita på en sådan modell säger ju ingenting om hur kläderna ser ut när jag bär dem. Så jag skapade bilden ovan utifrån ett foto av mig, och fick en croquis-figur med mina proportioner. Jag är som synes betydligt bredare nertill än upptill, och det är främst runt låret och inte runt höfterna jag är bred. Jag har en liten byst och är inte jättekurvig men har i alla fall en markerad midja. Jag har förhållandevis korta ben och en lång överkropp. Jag är ett klassiskt päron helt enkelt.

Någon slags vedertagen sanning är att idealfiguren är proportionerlig, med en tydligt markerad midja, medelstor byst och ånga, smala ben. Enligt alla teorier bör jag med min kroppsform då eftersträva kläder som visuellt breddar upptill, och inte drar uppmärksamheten till mina breda lår, för att ge intrycket av en proportionell siluett. Enkla faktorer som påverkar det här är tröjlängd, ärmlängd och typ av halsringning. Så jag bestämde mig för att prova att variera en faktor i taget på en enkel, helt slät, enfärgad tröja.

Tröjlängd till att börja med. Teorin är att en horisontell linje ger ett breddande intryck. Och nederkanten på en tröja skapar ju tveklöst en horisontell linje. Eftersom jag inte vill se bredare ut än vad jag redan är nertill bör jag alltså undvika att ha tröjor som slutar där jag är som bredast, utan de bör sluta högre upp. Bilderna bekräftar tycker jag, och det blir ganska uppenbart varför jag aldrig har trivts i tunikor. Jag får ju en gigantisk rumpa och inga ben. Bäst tycker jag att tröja nummer två, som slutar vid höftbenen, är. Midjekorta tröjor har jag alltid undvikit hittills, men baserat på den här bilden kanske jag kan tänka om där, för jag tycker att det fungerar riktigt bra.

Ärmlängd sen. Samma teori, att horisontella linjer breddar. Utifrån det bör mina ärmar sluta högre upp än min bredaste punkt för att undvika att dra ögat dit. Kort ärmar breddar bysten, ärmar som går till armbågen drar fokus till midjan osv. Här tycker inte jag att det blir lika tydligt. Måste jag välja så tycker jag nog att 3/4-ärmarna är snyggast, men jag tycker att alla fungerar bra. Jag vet inte om det är önsketänkande, för jag vill verkligen kunna använda långärmade tröjor – det som enligt teorin skulle vara ”fel”. Men jag har ännu inte riktigt sett ett användningsområde för en varm ylletröja som lämnar armarna bara. Då fryser jag ju. Och eftersom jag stickar mest i ull så väljer jag för det mesta annat än stickat när det är varmt nog för bara armar.

Halsringningen går ju att variera på väldigt många sätt, men även här är teorin att en bred halsringning breddar och att en smalare halsringning förminskar samt att en grund ringning förlänger bystområdet medan en djup ringning förkortar. Även här tycker jag teorin stämmer bra, och att jag passar bäst i de bredare ringningarna. Jag har tidigare alltid aktat mig för djupa ringningar, men enligt de här bilderna kan jag noga våga prova mig på det också, så länge de inte är allt för smala.

Jag tycker det är lite spännande hur mycket man kan göra bara genom att manipulera en enkel bild lite, och vilken skillnad så enkla saker som att sända längden på en tröja kan göra för att förändra intrycket.

Vidare hade jag tänkt att visa hur jag kan använda den här bilden på mig själv för att bestämma vilka mönster jag ska sticka. Men det här inlägget är redan mastodontlångt, så jag tror att jag sparar det till ett eget inlägg lite senare. :)

Mar 102013
 

Ibland går det fort att avsluta ett projekt. För en liten stund sen såg mina Laika ut såhär…

En kvart senare såhär.

Det var kanske inte riktigt så jag tänkte när jag började, men när jag konstaterade att den inte skulle bli bra i storleken, och att jag dessutom antagligen tycker att den är för gles och genomskinlig, då var det lika bra. Och det blev ju i alla fall ett pågående projekt mindre.

Mar 052013
 

Nu är första UFO:t ur högen färdigt. Det är en tröja stickad i tweedgarn, en ull/silke-blandning. Jag är jättenöjd med resultatet. Den sitter bra och garnet är väldigt snyggt! Den var inte jättekul att sticka dock. Garnet är sådär torrt och lite hårt, som silkegarn kan vara, och det har varit lite av en kamp att sticka i det. Hade inte resultatet blivit så fint så hade jag nog gett upp för länge sedan. Men jag är glad att jag inte gjorde det, för den här tröjan tror jag att jag kommer att använda mycket. Det enda jag inte är fullt nöjd med med är att flätmönstret inte framträder så tydligt som jag skulle önska i den mörka färgen. Men det var jag ju medveten om när jag började, så jag får väl skylla mig själv.

Mönster: I heart Aran av Tanis Lavallee.
Garn: Kings Craig Lambs Wool/Silk Aran. 350 gram, 700m.
Stickor 4,5mm och 4 mm.
 

Den är till största delen stickad enligt mönstret. Jag har bytt ut sjalkragen mot en vanlig rund halsringning dock, eftersom jag tror att det klär mig betydligt bättre. Och så fick jag bredda ärmarna en hel del, eftersom mönstret tycks vara skrivet för någon med pinnsmala armar. Och det har inte jag. Just ärmar är något jag ofta måste modifiera för att det inte ska bli för smått.

Nu ska jag kasta mig in ett nytt UFO medan jag har ångan upp och innan den lilla djävulen på min axel övertalar mig om att det är en bättre idé att börja på något nytt.

Feb 252013
 

Då har rensningen börjat då. Och jag har redan stött på problem. Första färdiga är ett spinnprojekt. Det är här är Guld från Spinspirations fiberklubb, 50 % merino och 50 % angora, och mjukt som en dröm.

Merino/Angora, 2-trådigt.
Spunnet på charkan.
50 gram. 329 meter.
 

Jag tycker väldigt mycket om det här garnet. Gult är en färg jag är lite hemligt förälskad i. Dilemmat är att jag inte kan ha gult på mig. I varma gula färger ser jag sjuk ut. Det gör jag helt enkel i alla varma färger. Kalla nyanser av gult, som den här, är betydligt bättre, men jag blir väldigt, väldigt blek. Och det är ju inte så smickrande. Och i linje med de målsättningar jag skrev i förra inlägget så ska jag ju bara i fortsättningen sticka sådant som är både roligt att sticka och där resultatet blir något jag vill ha och kan använda. Och med det rök tanken att sticka en smal sjal av det här garnet. Det skulle bli väldigt fint, men den skulle bara bli liggande.

Nästa målsättning var att jag skulle göra mig av med allt garn som inte kändes helt rätt och som inte kan bli något användbart. I linje med det borde jag alltså göra mig av med det här garnet. Men jag tycker alldeles för mycket om det för att det ska vara ett alternativ.

Återstår bara att komma på vad det ska bli. Det är ju väldigt tunt och inte särskilt mycket, så det räcker ju inte till några stora projekt. Just nu är bästa idéen att använda det dubbelt och sticka en liten babymössa att lägga på lager. Men fler idéer och förslag på mönster tas tacksamt emot.

På stickfronten har jag hittills repar upp ett projekt, och rotat fram ett annat gammalt UFO ur gömmorna, som nu närmar sig färdigt. Och inte har jag börjat på något nytt. Jag känner mig riktigt duktig.

Feb 112013
 

Sticklusten i ullådan har nu lyst med sin frånvaro i flera veckor. Det är ovant Jag brukar ju sticka jämt. Och jag saknar stickningen. Det är en ganska konstig känsla att sakna något som egentligen finns på en armslängds, men det är någonting som tar emot. Så det har inte blivit många maskor stickade.

I brist på sticklust har jag ägnat mig åt att städa och sortera i garn och ullagret. Det är ju inte brist på material som har orsakat sticktorkan i alla fall, för det finns en hel del att ta av. Nya lådor har inhandlats, och nu står garn och ull uppradat på hyllorna i klädkammaren. Ordning och reda är något jag tycker om, även om det inte alltid syns i mitt hem. Röra gör mig stressad.

En insikt har dock slagit mig när jag har plockat bland mina garner. Jag har väldigt många fina garner. Men många av dem är i en liten mängd, en mängd som inte räcker till något vettigt. Och många av dem är, även om de är väldigt fina, garner som jag inte kommer att vilja ha på mig när de väl är stickade. Det är fin färger som ändå är fel färger för mig, eller material som av någon anledning inte riktigt känns rätt.

När jag tittar i skåp och lådor inser jag hur väldigt mycket fint stickat jag har som jag aldrig använder. Ett och annat projekt är sådant som kunde ha blivit bra, men som av någon anledning inte riktigt blev som jag tänkte. Och helt fri från sådana projekt blir man väl aldrig – man kan inte lyckas med allt. Men de flesta, det är projekt som jag redan på förhand vetat att de inte skulle bli så bra. Projekt som jag har stickat bara för att göra av med det ena eller andra nystanet garn ur lagret, som jag stickat för att jag fått garnet i present eller projekt som är stickade i en färg jag älskar, men ser illamående ut när jag har på mig. Och att lägga tid på sådana projekt, vad är meningen med det? Stickning ska vara roligt, det ska inte göras bara för att använda upp ett visst garn som råkar ligga i skåpen. Och det ska också, tycker jag, ge ett resultat som jag vill använda. Eller, som passar utmärkt till någon annan, som jag vill ge den i present.

Med den insikten har jag börjat rensa i lagret. Alla garner och all ull som jag inte verkligen känner för, som jag inte kan se mig eller någon av mina närstående bära, ska bort. När de ligger där de ligger ger de mig bara dåligt samvete och stjäl energi. Och stickar jag av dem känner jag mig duktig för stunden, då utnyttjar jag ju sådant jag har köpt och minskar på mitt lager, men det innebär bara att jag lägger väldigt mycket tid på något som bara blir liggande. Att rensa är dock svårt när man som jag är något av en ekorre. Som tycker att ”det kan ju vara bra att ha någon gång”, om det mesta. Men lite har jag redan sålt, och jag håller på att fylla ytterligare en låda med sådant jag ska göra mig av med. Det är en process som antagligen kommer att ta en stund. Vissa beslut måste få mogna lite innan jag är redo att fatta dem.

Speciellt svårt tycker jag det är med alla mina handspunna garner. De har jag redan investerat så mycket tid och energi i. Det tar emot att göra sig av med dem. Och vem skulle vilja ha dem om jag försökte sälja dem? Men många av dem är i så små mängder att de inte räcker till annat än väldigt små projekt. Väldigt många är dessutom spunna av fiberklubbs-ull, vilken ofta är i helt fel färger för mig.  Fiberklubbar får det vara slut med nu. Det är fantastiskt att få fiberöverraskningar i brevlådan. Men antalet gånger det man packar upp ger en wow-känsla är ytterst få, och även om det mesta är fint så är det en försvinnande liten del som är färger jag skulle passa i om jag  tar dem på mig. För mig är det slöseri, även om jag kommer att sakna de där paketen.

Jag blir också lätt stressad av att ha för många projekt på gång samtidigt. Ihop med inventeringen av garnlagret ha jag även letat upp alla mina UFOn. Jag rensade väldigt hårt i den högen för ett par år sen, då jag ofta kunde ha över 20 pågående projekt. Och jämfört med det är de få idag, men jag hittade 8 pågående stickprojekt och 4 spinnprojekt. Och då har jag inte räknat sy- och broderiprojekten, som också är några stycken. Det är för många. Så nu börjar även projektet att göra klart sådant som har blivit liggande. Senast jag hade ordentligt rensning dog många projekt upprepningsdöden. Så blir det nog inte den här gången, för jag gillar det jag har på gång. Men jag ska försöka beta av dem, ett i taget.

På nästan alla stickbloggar jag läser börjar det nya året med en rad med nyårslöften. Jag är lite sent ute,  men jag tänkte sälla mig till den skaran. Fast nyårslöften är jag lite allergisk mot, så det får snarare bli målsättningar för året:

  • Jag ska minska mängden pågående projekt. Antingen ska de repas upp eller göras färdigt. 2-3 projekt av olika typer behöver jag ha på gång, men fler än så gör mig bara stressad.
  • När jag börjar sticka något ska jag fråga mig
    • Är det ett projekt som är roligt att sticka?
    • Passar det mig eller den som skall ha det i färg, modell och material?
      Är svaret nej på någon av dessa frågor – sticka något annat.
  • Jag ska köpa mindre garn och ull. Framförallt ska jag inte köpa enstaka nystan av något bara för att det är fint. Garn och ull skall köpas med ett projekt i åtanke, och helst inte förrän jag har tid att stickad det. Fina garner finns överallt, och de tar inte slut bara för att jag inte köper dem här och nu.
  • Jag ska göra mig av med allt garn och all ull som känns fel, och som aldrig kommer att bli något användbart för mig. Jag blir inte lycklig av drivor av garn i garderoben.
Sådär. Nu var det satt på pränt. Nu ska jag bara lyckas hålla det också, även när jag står där med en vacker härva i handen som skriker åt mig att ge den ett nytt hem.

 

Dec 092012
 

Plötsligt blev det vinter! Jag tycker förvisso att det där med snö gör livet lite bökigt. Jag vill kunna cykla när jag ska någonstans, men är lite för feg för att trivas som cyklist i det här väglaget. Men det är fantastiskt vackert att titta på, och riktigt vinterväder är så mycket bättre än grått slabb. Och så får man ju anledning att använda alla sina fina stickade mössor och vantar. Och vad passar då bättre än ett nytt vantmönster?

Det här är Clytia. Inspirerade av vattennymfen Clytia i den grekiska mytologin, som på grund av olycklig kärlek förvandlades till en solros. Eller, så skulle det kunna ha varit. Sanningen är väl snarare att solrosmönstret kom först, och att namnet är en efterkonstruktion. Det där med att namnge sin mönster är ett elände. Men Clytia fick det bli i alla fall :)

De är stickade i Rauma finull, som är ett riktigt favoritgarn och som finns i en massa fina färger. Mer information här. Du kan köpa mönstret direkt här eller på Ravelry. Mönstret finns på svenska och engelska och kostar $5.

Annars är sticklusten inte på topp här får jag lov att erkänna. Jag har knappt stickat en maska de senaste veckorna. I ett försök att råda bot på det har jag köpt lite mera garn. Mer garn är alltid bra, eller hur?

Nu återstår bara att bestämma mig om jag ska börja sticka i de blå eller de rosa garnerna först. jag tycker att ton i ton är så fint!

Nov 212012
 

Det är lite siltje på stickfronten just nu. Det händer lite för mycket annat. Men lite nytt har jag i alla fall att visa er. Det är en ny mössa, som kom till i ett försök att använda garn ur garnlagret. Och resultatet blev riktigt bra tycker jag.

Jag har kallat den för Sirona och den är stickad i Jamiesson’s of Shetland Spindrift. Mer information hittar du här.

Du kan köpa mönstret direkt här eller via dess Ravelry-sida.

Mönstret kostar $5, och finns på svenska och engelska.

Och så kan jag ju passa på att visa upp den enda användbara bilden från fårhagen :)

Okt 112012
 

Det där med att ta vettiga bilder på sina stickade alster, det är ju ett kapitel för sig. Jag bor ensam, och får därmed för det mesta sköta allt mitt fotograferande på egen hand, med stativ och fjärrutlösare. Det kan vara en utmaning, minst sagt. Det är mycket att tänka på när man ska agera både fotograf och modell på samma gång. Alla inställningar ska vara rätt, och man kan inte kontrollera hur det ser ut i fotoögonblicket. Så ska man dessutom få till en vettig min och få bilden att uttrycka det man vill, samtidigt som man koncentrerar sig på de där inställningarna. Och så se man ju inte vad som ryms i bild, eftersom man är framför kameran, och inte bakom. Det hela brukar sluta med att på de fototekniskt bästa bilderna så har jag kapat av huvudet på mig själv…

Häromdagen så var jag ute och skulle ta bilder till ett nytt mönster. Jag gick bort till ett ställe en liten bit hemifrån där det går att få lite natur i bakgrunden och där jag brukar få vara ganska ifred. När jag kom dit den här gången visade det sig att platsen numera var fårhage. Fint! Lite får i bakgrunden passar ju bra till stickat tänkte jag, och funderade på om fåren skulle springa all världens väg när jag kom, eller om de skulle stå kvar och agera bakgrund åt mig. De sprang. Dock inte åt det håll jag hade väntat mig, utan rakt mot mig. De ville gärna vara med på bild, men då rakt inte in bakgrunden. Så ett par hundra bilder senare så ser de flesta ut såhär:

Får som kommer väldigt nära och vill bli kliade och knuffar mig ur bild. Och de som in var hos mig roade sig med att bita på allt de kom åt på kamerastativet, så jag knappt vågade gå ifrån det av rädsla att de skulle välta det och slå sönder kameran. Jag gav upp försöken tredje gången de knuffat omkull mig och jag landade i en rejäl hög med fårlortar. Då gick jag hem och tvättade istället. Foton får jag fixa en annan dag, och jag tror det får bli utan får i bakgrunden.

Okt 012012
 

Under OS började jag sticka på ett par vantar, men jag blev inte riktigt färdig, utan de blev liggande utan tummar. Tummarna är alltid det tråkigaste att sticka på vantar tycker jag, och i sommarvärmen kändes det inte så akut med nya vantar. Nu, när regnet smattrar mot fönsterrutan och lönnarna lyser vacker röda och gula känns det mer mer aktuellt, och nu är vantarna klara.

Jag har kallat vantarna för Ranka, och de är stickade i Rauma Gammelserie. Mer information hittar du här.

Du kan köpa mönstret direkt här eller via deras Ravelry-sida.

Jag har också roat mig med att göra en ny layout till mina mönster. Det visade sig vara ett väldigt mycket större jobb än jag tänkte mig när jag började, men nu är det klar, och jag är väldigt nöjd med resultatet. Jag har även översatt dem och nu finns de både på svenska och engelska.