… sedan jag skrev något här nu. Men nu kommer en liten uppdatering i alla fall.
Julklappsstickningarna är klara (vilken tur va, julen är ju passerad…). De blev väl inte riktigt lika många som jag hade tänkt mig, men det insåg jag ju långt innan jul.
Boven i dramat var Faux Russian Stole ur ”A Gathering of Lace” som jag stickade åt mamma. 
Sicken tid det tog, framför allt som jag var tvungen att stjäla till mig sticktid när hon inte var hemma och såg vad jag gjorde. Men den blev klar i alla fall. Gjorde den en mönsterrapport kortare än vad den skulle vara och det räckte gott. Den är absolut lång nog ändå. Stickade i alpacka-garn och mammas kommentar när hon haft den på sig en stund var att ”Vad varm den är! Hur kan något med så mycket hål i värma på det viset.” Alpacka är varmt! 🙂
Jag läste någonstans att varje stickblogg måste ha en egen katt, så då passar det väl bra att min älskade Cleo, som absolut ville hjälpa till med fotograferingen, fick vara med på den här bilden.
Övriga julklappar blev sedan inte så många. Min far fick ett par enkla raggsockor och en mössa. Raggsockorna får ni se på bild, men mössan, som blev klar på julaftonsmorgon, hann jag aldrig med att fotografera. Hoppas i alla fall han i fortsättningen slipper frysa om fötter och öron. 🙂
Min mor fyllde även år för ett tag sen, men eftersom hon reste bort på sin födelsedag fick hon sin present först strax innan jul. Det blev Branching out från Knitty, som jag stickade sittande på ett trist vandrarhemsrum i Göteborg. Men fin blev den i alla fall, även om fotot på den är uselt. Ska se om jag kan ta ett bättre någon gång. Men det där med att ta fina bilder på stickat är ju ett kapitel för sig… Stickade den i Hifa kamgarn tynt. Ett garn som jag verkligen gillade. Det ska jag nog använda fler gånger. Och det här var då verkligen en stickning där man såg nyttan av att spänna ut (Heter det så på svenska? Blocka låter så svengelska…) den när den var klar. Innan jag gjorde det var den bara ett enda krull och nu en slät, fin, skir halsduk.
En sån här ”flick carder” låg det också i ett paket. Föräldrarna blev övertalade om att det är ett så fantastiskt redskap och helt oumbärligt, så de köpte en sådan åt mig. Jag får dock erkänna att jag inte riktigt vet vad jag ska ha den till. Men det kanske jag begriper vad det lider.
