Spinnmarathon

jul 212010
 

Som en del i tour de fleece skall man under en utmanande cykeletapp spinna något utmanande. I det lag jag är med i skall man spinna en mile (1608 meter) på en dag. Jag gjorde mitt försök till detta igår. Ungefär 14 timmar vid spinnrocken blev det, och 400 gram shetlandsull spunnen. 

Jag har med det här övat på långa drag, och jag kan inte säga att jag får till det. Jag får inget riktigt flyt i spinnandet, kontrollen är obefintlig och garnet blir hemskt ojämnt. Men men, jag har ju bara spunnit upp hälften av mina kardrullar än, så jag har fler tillfällen att öva.

Huruvida det är långt nog vet jag inte, och det tänker jag inte ta reda på förrän resterande 400 gram också är spunna och sedan tvinnade. Får se om det också hinns med innan touren är slut. Fler såhär långa dagar vid spinnrocken blir det i alla fall inte. Jag är helt slut i kroppen. Att man kan bli trött i vaderna av att trampa spinnrocken, det trodde jag inte.

Outhärdligt

jul 142010
 

Det är varmt! De senaste dagarna har det varit så varmt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Dagarna tillbringas inne med dörrar och fönster stängda och persiennerna nerdragna i en fåfäng förhoppning om att hålla värmen ute, och så fort temperaturen ute är lägre än den inne så öppnar jag fönster på vid gavel så det blir tvärdrag i lägenheten. Det går sådär. Det är förvisso något svalare inne än ute på dagarna, men det är marginellt, och min hjärna har passerat kokpunkten för länge sedan. Och inte går det särskilt bra att få ner temperaturen inne på nätterna heller, när utetmperaturen även mitt i natten är 24 grader. Jag gillar inte värme!

Att spinna kamelull i denna värme är inte direkt att tänka på. När man är så här svettig sitter den bara fastklibbad som en luden matta i handen. Så kamelen får vila i ett par dagar, tills det förhoppningsvis blivit lite svalare. Gårdagen ägnades därför istället åt att göra kardrullar av shetlandsull till min planerade övningar i långa drag.

Nu ska jag försöka rensa lite på mina spolar, så att jag kan sätta igång att spinna det här också.

Rysk leksak

aug 112009
 
Känner mig alldeles euforisk idag och blev motiverad att ägna mina alldeles övergivna blogg en liten tanke igen. Orsaken till euforin har förvisso inget alls med hantverk att göra utan kommer sig av ett alldeles ovanligt härligt cykelpass. 8 underbara mil alldeles ensam på vägarna runt Uppsala, i perfekt träningsväder, där allt bara flöt på och kändes hur lätt som helst. Och en kvart efter att jag kom hem från min 3-timmars cykeltur började det regna. Ibland har man tur med vädret. Men inte var det cykling den här bloggen skulle handla om, även om det idag fick fungera som allmän inspiration för att faktiskt skriva något här.
Min sommar har varit olyckligt befriad från det mesta vad hantverk heter. Jag trodde som vanligt att jag skulle hinna så mycket när jag blev ledig från skolan, och som vanligt hade jag så fel, så fel. Nu skulle ju tiden ägnas både åt att jobba, och att plugga lite vid sidan om. Och därtill tro att jag skulle ha gott om tid till både träning och hantverk. Jag är nog lite naiv…
Men jag har i alla fall inhandlat mig en liten leksak. En ny slända nämligen. En rysk slända närmare bestämt. Jag blev nästan lite förskräckt när jag fick se den. Den ser inte ut som något man kan åstadkomma garn med. Men efter lite övning så blir det faktiskt något garnlikt resultat. Den fantastiskt fula skålen jag använder är ett loppisfynd för hela 5 kronor, och den fungerar faktiskt väldigt bra att spinna i.
En rysk slända är en typ av stöd slända. Alltså inte en slända som hänger fritt i luften, som de jag brukar använda, utan en man snurrar stödd i en lite skål. Att sländan hela tiden är stödd mot marken innebär att det inte blir någon stor påfrestning för det nyspunna garnet och det ska med övning gå att spinna riktigt tunt garn på den här. Traditionellt har de använts till att spinna garn till de klassiska Orenburg-sjalarna. Spindelvävstunna sjalar med massor av spetsmönster som ska kunna dras genom en vigselring. Garnet till dessa spanns av ull från Orenburg-geten, som om jag har förstått saken rätt är i princip samma sak som kashmir, fast geten bor i Orenburg-området istället. Man tvinnade sedan kashmir-tråden med en tr
åd silke och stickade de här fantastiska sjalarna. Sättet att tvinna med en ryska slända är också lite annorlunda mot vad man brukar göra. Man tar nämligen de två trådarna och lindar dem tillsammans på sländan. Sedan tvinnar man dem tillsammans medan man tar av garnet från sländan och nystar ett litet nystan som man har i handen. Jag har redan insett att jag nog behöver en slända till så man slipper nysta av det tunna ömtåliga garnet från den första sländan för att sedan linda tillbaka det tillsammans med silketråden, utan kan linda direkt från en slända till en annan.
Att läsa sig den här tekniken visade sig inte vara helt lätt (vad hade jag väntat mig…). Här får man verkligen öva på ”long draw”. Efter lite övande med merino och alpacka ville jag prova med riktigt kortfibrig ull. Sländan är ju gjord för att spinna kashmir, och den har ju väldigt korta fibrer. Kashmir har jag än så länge inte i mitt ullager, även om jag nu blivit väldigt sugen på att köpa, så jag rotade fram lite angora. Vit, fluffig, kort kaninull. Det visade sig vara betydligt lättare att spinna angora än merino på den här sländan, och även om det krävs mycket övning innan jag kan spinna en jämn fin tråd, så börjar det i alla fall arta sig. Jag har också märkt att det spela stor roll hur ullen är preparerad. Att spinna direkt från topsbandet tyckte jag inte fingerade alls bra. Ullen är för lillplattad och kompakt och flyter inte ut så smidigt. Bäst har hittills fungerat att karda ullen lite lätt och spinna från ”rolags”. Jag misstänker dock att mina kardor inte riktigt är täta nog för att karda angora bra, och det märks på resulta
tet. Eller så försöker jag bara skylla på det, när det egentligen är jag som usel på att karda. När allt fungerar bra och ullen är välpreparerad känns det i alla fall som om man har smör i handen och det bara flyter ut en tunn fin tråd alldeles av sig självt. Nästan magiskt. För det mesta så känns det inte riktigt så dock…
Här är i alla fall min första lilla provhärva. 1 tråd angora och 1 tråd silke, ca 32 WPI. Inte så jämnt som jag skulle vilja, och jag behöver verkligen ha mer tvist i angoratråden. Den går av nästan bara man tittar på den. Men jag är ändå väldigt förtjust i min lilla härva, och den är bland det mjukaste jag någonsin känt på! Jag är väldigt sugen på att spinna tillräckligt med sådant här garn för att det åtminstone ska räcka till en liten spetshalsduk. Det känns lite som ett evighetsprojekt för det går minsann inte fort att spinna, men det kan det väl vara värt. Bäst av allt tycker jag nästan är att man kan sitta lätt tillbakalutad i soffan med sländan i knät och spinna. Avslappning 🙂

Spinnfunderingar

jan 312009
 

När jag får ull i mina händer så talar ullen ofta till mig. Den säger med en gång vad den vill bli i form av något stickat. Jag har den där bilden i mitt huvud hela vägen när spinner. Men det blir sällan riktigt sådär som jag vill. Jag spinner det mesta på precis samma sätt, och jag kan möjligen variera tjockleken lite, eller om det ska bli två- eller tretrådigt garn. Och ullen bestämmer det mesta. Inte jag. Det hade jag tänkt försöka ändra på och jag har experimenterat lite. 

Jag spinner för det mesta ganska kompakta garner, med ”short draw”. Det var så jag först lyckades få till något som liknade garn, och sen har jag fastnat där. Nu har jag istället försökt lära mig ”long draw” för att få till ett lite luftigare garn. Jag har tittat hur många gånger som helst på den här filmsnutten, och kan inte annat än njuta av den. Den är som poesi. De ser så ljuvligt lätt ut. Ullen bara flyter fram genom hennes händer utan att hon ser ut att göra någonting. Det är helt enkelt fantastiskt.


Det är dock inte lika enkelt som det ser ut. Hur jag än försöker får jag inte till det. Det närmsta jag kommer är någon variant av ”supported long draw” där jag håller emot med högerhanden framme vid tenöppningen. Annars lyckas jag bara linda av det redan spunna garnet från spolen igen. Och inte blir det jämnt och snyggt det jag gör inte. men jag antar att övning ger färdighet.
Garnet här nedanför är 3-trådig BFL, spunnet med ”supported long draw” från topsband ”from the fold”. Tanken var som sagt att det skulle blir ett lite lättare och fluffigare garn av det, men det kan jag inte påstå att det blev. Det är istället väldigt ojämnt och väldigt kompakt och väldigt övertvinnat. Jag gissar att mycket av det kompakta kommer från att jag tvinnat för mycket.
Nästa lilla minhärva är också BFL, 2-trådigt den här gången. Också spunnen med ”supported long draw” men denna gång kardade jag fibrerna först, och nu blev det ett fortfarande väldigt ojämnt, men väldigt lätt och fluffigt garn. Mycket mer det jag var ute efter. Det här kan jag tänka mig att sticka en gosig mössa i.
Och så har jag för första gången tänkt ge mig på att spinna till en tröja, och det här är första provhärvan till den. Det är grå shetlandsull, 3-trådigt, och här har jag spunnit ”short draw” men kämpat mot reflexen att hela tiden låta fingrarna löpa över det nyspunna garnet för att jämna ut det, utan försökt behålla så mycket luft i det som möjligt. Det såg inte så bra ut direkt från spinnrocken, men efter ett varmt bad fluffade det upp sig rejält och blev faktiskt jättebra. Jag är väldigt nöjd. Nu återstår att se om det blev lagom tjockt också. Mönster är skrivet för garn som är ”Bulky, 7WPI”, och det här är 7-8 WPI ungefär, närmre åtta än sju. Nu väntar jag otåligt på att mina beställda stickor ska komma så att jag kan sticka provlapp med det. För hur konstigt det än låter så fanns bland alla mina stickor inte en enda större än 5mm. Det är väl bara att inse att jag gillar små stickor…
 
Mitt bland mina planer att lära mig spinna mer som jag vill, och inte som ullen vill annonserade Tina om Spinncirkel 2009, som på beställning. vad passar väl bättre än att vara med där? Det ska bli jättespännande att prova olika tekniker tillsammans med andra under året, och jag hoppas på att lära mig massor. Första temat är att spinna entrådiga garner med lite snodd. Det blir en liten utmaning för mig som aldrig spinner entrådigt annars. På sistone har jag helt snöat in på att spinna tretrådigt. Kanske ska februariullen från Spinspirations månadsklubb bli ett lösspunnet entrågigt garn? Den här omgången av fiberklubben har temat ”Svenska fåglar”, och det passar ju en fågelskådare som mig alldeles utmärkt. Och Tina har verkligen lyckats med första färgningen i alla fall. Jag tänkte Blåmes direkt när jag såg ullen, innan jag tittat på den medföljande lappen.

Och Pi-filten ligger nu utspänd och torkar. Det var inte helt lätta att hitta yta nog att nåla upp den. Jag fick använda båda madrasserna från mina extrasängar, samt plocka bäddmadrassen ur min egen säng för att lyckas. Nu har jag krupit omkring ett par timmar på golvet och nålat. Varenda knappnål jag äger har jag använt, och det är nog inte tillräckligt ändå. kanten kommer bli lite vågig. Men jag tror det blir snyggt ändå. Det är konstigt det där med vilken tid det tar att blocka. Jag tror alltid att att jag ska lyckas nåla på en kvart eller så, men det har ju än så länge aldrig hänt att jag lyckas med det. Men nu är det gjort i alla fall, och snart ska jag bjuda på bilder på en helt färdig Pi. Jag längtar!

(Är det förresten någon som kan översätta alla engelska spinntermer åt mig? Jag gillar inte att blanda svenska och engelska, men jag vet ju inte vad sakerna heter på svenska…)