Nu har vår/sommar-nummret av webtidningen Twist Collective kommit ut. Och sällan har jag väl väntat så på en sticktidning som jag har gjort på den här, för jag har ett mönster med! Jag är så glad och så stolt! Det här är Alvinda!
(Foton: Jane Heller. Använda med tillstånd)
Jag ska berätta mer om den lite senare, men så länge kan ni väl kila över till Twist Collective och spana in min kofta och alla andra fina mönster som är med i det här numret.
För en tid sen rensade jag upp ordentligt i min hög av UFO:n, och hade bara ett par projekt på gång samtidigt. Det är något som jag tyckte var väldigt skönt, då jag lätt blir lite stressad av att ha allt för många stickningar liggande. Nu börjar dock antalet projekt öka i raskt takt. Det är inte i närheten av så många som det var för något år sen, men bara de senaste veckorna har jag börjat på fyra nya utan att avsluta något, och fler tröjor ligger halvfärdiga i garderoben.
Det rosa handspunna garnet från förr inlägget håller på att förvandlas till en krokad slamsa, Pax. Kroka är en ny teknik för mig, bortsett från några tafatta försök för flera år sen. Då lade jag ner tekniken för att jag bara tyckte att det blev stumt och kompakt. Med en stor virknål och tunt spetsgarn är det en helt annan sak. Skirt kanske jag inte kan säga att det blir, men det blir i alla fall inte stabbigt.
Jag har också börjat på två par vantar. Det ena blir inte alls som jag tänkt mig, och de har tillfälligt hamnat i malpåse medan jag funderar på hur det ska åtgärdas, men det slutar troligast med att jag repar upp dem och lägger ner projektet helt. Det andra paret ser ut att bli mycket bättre.
Och så kände jag ett starkt behov av en väldigt enkel stickning utan krav på någon som helst tankeverksamhet, så häromdagen påbörjade jag en enkel randig kofta i några överblivna härvor Cascade 220. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar färgkombinationen, eller om det blir lite för mycket, men jag stickar på i alla fall. Slätstickning var nog precis vad jag behövde just nu, för jag har svårt att lägga den ifrån mig.
Color affection tog slut fort, och så satt jag där återigen utan något att sticka. Och så kan man ju inte ha det. Den här gången åtgärdades problemet med en djupdykning i garnlagret. Fram kom ett par nystan tunn, tunn kashmir som jag köpte billigt på syfestivalen för ett par år sedan. Även med dubbelt garn är det tunt. En Laika ska det bli är det tänkt. Det kommer att bli en kofta lätt och mjuk som ett litet moln.
Jag håller mig kvar i det gamla året lite till, och visar upp julens enda stickade julklapp. Det var min mamma som fick en stickad kofta. Jag var hemskt nervös över storleken när jag stickade, men den passar perfekt. Mamma blev jätteglad och jag är nöjd. Visst är hon fin!
Mönster: Leaving av Anne Hanson
Garn: Elsebeth Lavold Silky Wool
Stickor 3,75 mm
Nu äntligen har jag lyckats få med min min fotograf ut och fota en färdig kofta. Det är sommarkoftan Miette som är färdig. Och hur söt modellen än är, så är det en hel del jag inte är nöjd med på den här koftan. Men så här blev den i alla fall.
Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt att sticka i bomull, men det gick hur bra som helst. En positiv överraskning. I övrigt är den här koftan att typiskt exempel på att inte tänka efter före. För jag borde ha insett redan innan att det inte skulle bli bra.
Framförallt så är det storleken. Den ser ok ut när den bara är knäppt upptill, men knäpper jag hela så ser jag ut som en stoppad korv. Och det borde jag ha förstått. I mönstret fanns storlek 34″ och storlek 40″. 34″ är precis i minsta laget till mig på en kofta, men 40″ skulle bli alldeles för stort, så jag valde den lilla. Och det blev trång. Problemet ligger dock främst i att den är formad med bystkilar. Bystkilar är säkert bra om man är storbystad, men för mig, som är relativt platt är de väldigt onödiga. Det räcker alldeles utmärkt med ett par minskningar i sidan. Tack vara bystkilarna så minskar omkretsen på koftan markant till under bysten. Och på en storlek som redan från början var lite liten, blir det väldigt litet. Framförallt på en del av kroppen där man gärna vill ha lite rörelsevidd. Dessutom så ser de där bystkilarna väldigt konstiga ut när man går med koftan helt uppknäppt, och jag tycker om att kunna använda min koftor så också. Att inte ha så stor byst ger ofta det här problemet när det gäller att välja storlek. Det är ju oftast just bystmåttet man går efter, men väljer man en storlek som är lagom runt bysten blir det ofta för litet längre ner. Och det blev extra mycket så på den här modellen.
Hursomhelst så lärde jag mig i alla fall något. Som att det alltid är värt att ta den där extra tiden att fundera lite innan börjar på en kofta eller tröja, även om man är ivrig att komma igång och egentligen bara vill följa ett mönster. För det är ju så mycket roligare när resultatet blir som man vill. Och inte är det särskilt svårt heller. Bara man orkar tänka.
I början på veckan fick jag ett mjukt paket i min brevlåda. Lite förvånad blev jag allt. Jag hade ju inte beställt något. När jag öppnade hittade jag kedjebroderiet som Ä i A Gart dragit igång.
Till en början blev broderiet bara liggande. Hur skulle jag, total nybörjare när det gäller yllebroderi, våga sy något på det här. Men så insåg jag att det bara var att börja. Jag tycker fortfarande att det är lite skrämmande att bara sy sådär, på fri hand. men roligt är det. En liten fågel blev mitt bidrag till broderiet. Självkritisk som jag är så är jag ju inte helt nöjd, men jag tycker i alla fall inte att jag förstörde broderiet.
Nu är broderiet nerpackat och ska postas till nästa brodös. Det ska bli så roligt att se det färdiga resultatet sedan.
Handarbetandet har annars gått lite på sparlåga de senaste veckorna. Det är mycket att göra i skolan och tiden räcker inte riktigt till. Men igår påbörjade jag en ny stickning. Och nu har jag brutit mot förrådsstickandet. Jag ville ha en ny vårkofta och tänkte att jag skulle ge bomull en chans. Jag har egentligen aldrig stickat i bomull, men fått för mig att jag inte gillar det. Men ull är lite för varmt för en vårkofta, så nu ska jag göra ett försök med bomullsgarn. Men något bomullsgarn fanns det ju naturligtvis inte i garnlagret, så det fick bli ett besök på Yll och Tyll. Koftan jag har påbörjat är Miette. Jag tror dock att jag ska göra den lite längre än originalet.
Jag ha har stickat färdigt ytterligare en kofta ur UFO-högen. Det är koftan Manu som äntligen är klar. Oceaner av slätstickning på små stickor är ju inte det mest spännande att sticka, men jag är i alla fall nöjd med resultatet. Den är så vacker i all sin enkelhet, med fina detaljer. Skulle jag göra en till så skulle den dock bli kortare, och knäppt hela vägen. Jag tycker inte att jag passar så bra i koftor som bara är knäppta upptill. Det får mina redan breda höfter att se ännu bredare ut. Av precis denna anledning valde jag att utesluta fickorna på koftan. Jag behöver inte dra mer uppmärksamhet till min bredaste punkt.
Nu är den färdig, min River Tweed-kofta. Jag hade inte behövt vara så orolig för storleken. Efter att ha dragit ordentligt i den när jag blockade så sitter den alldeles som den ska. Och jag är jättenöjd. Den var rolig och snabb att sticka, och jag tycker att modellen passar mig väldigt bra. Jag tror att det här är en kofta jag kommer att använda mycket.
I höstas var jag på kurs i att sy ylleapplikationer hos Tålamodspåsen. Vi hade en fantastisk dag med massor av inspiration och jag började sy en liten väska. Broderiet var jätteroligt och blev klart ganska så snart, och det gick även ganska fint med det mesta av monteringen. Tills jag kom till dragkedjan. Det ville sig inte alls och jag sydde i och sprättade bort den flera gånger. Tillslut hamnade projektet ofärdigt i ett hörn, sådär som det så ofta blir för mig. Nu har jag äntligen fått tummen ur och har knåpat dit den där dragkedjan igen och nu ser det faktiskt helt ok ut.
Det där med att brodera på frihand är svårt för någon med mitt kontrollbehov, och jag har svårt att inte klaga på att det är snett och vint lite här och var. Men på det stora hela är jag jättenöjd. Det var fantastiskt roligt att brodera, och det ska bli härligt att flytta in mina små stickattiraljer i den här fina väskan istället för det fula gamla virkade pennfack jag haft dem i hittills.
Och broderilustan är verkligen väckt. Jag sitter och fantiserar vilt om skojiga broderiprojekt. Det är inte svårt att bli inspirerad av exempelvis Fasta maskor och lösa funderingars finfina virkade vantar med yllebroderi på. De måste jag härma! Och spana in hur snyggt Stickeri Stickera Stickeralla har piffat upp sin gråa köpekofta med lite glada broderier. Jag vill!
Men eftersom jag tycker att det är så skönt att bli av med gammalt som ligger så får broderierna alldeles för tillfället fortsätta att vara drömmar och jag kämpar på med mina UFO:n. Just nu är det River Tweed Cardigan som sitter på stickorna.
Jag kan inte riktigt förstå hur den här smala tarmen ska kunna passa mig dock. Nog för att det är resårstickning och töjer sig mycket, men jag är ändå skeptisk. Stickvännerna hävdar dock med bestämdhet att det kommer ordna sig när jag blockar. Vi får väl se. Jag stickar i alla fall på. Med tanke på att garnet redan tidigare varit en halvfärdig kofta som blev alldeles för liten är jag måttligt intresserad av att börja om ytterligare en gång.
Att göra det man tycker är roligt är ännu roligare tillsammans med andra. I söndags var jag och träffade en hel massa andra spinnande människor på spinnargille i hemslöjdens lokaler i Uppsala. Trevligt värre. Och eftersom jag naturligtvis glömde kameran hemma så får ni ta mitt ord på att det var trevligt, helt utan bilder. Jag ägnade mig åt att spinna ”Röda Havet” från Spinspirations månadsklubb, till ett tunt, tunt, tretrådigt garn. Så särskilt långt kom jag inte. Det tar tid att spinna tunt, och med så många att prata med blir det inte så effektivt heller.
Den sa till mig att den ville bli en dragspelsbasker. Och eftersom det inte var så mycket is i mitt ishav tyckte jag att det kunde passa tillsammans med vitt. Men inte hade jag något vitt garn att använda tillsammans med Ishav i garnlagret. Jag bestämde mig snabbt för att det inte skulle ta så lång tid att spinna lite, så jag tog fram lite vit BFL och satte igång.
Resultatet blev bra. Det var bara det att jag hade alldeles för bråttom för att se till att det blev likadant som Ishav, vilket resulterade i att is-garnet blev betydligt tjockare än havet, och efter lite provstickande insåg jag att de inte alls skulle gå att använda tillsammans. Resultatet av det hela blev att jag lade upp till en Tangled Yoke Cardigan, i Silke Tweed från lagret. Av detta kan man ju i alla fall hoppas att jag lärde mig att saker och ting sällan blir bra när man skyndar, och Ishav får bli något annat, någon annan gång.
