Till att börja med vill jag tacka för all snälla kommentarer om Freja! Jag blir verkligen jätteglad.
Sen tycker jag att det börjar bli dags att visa upp årets första FO. Det blev en sjal, och den är stickad av garn ur garnlagret. Närmare bestämt är det resterna från min påfågelsjal. Garnet är väldigt mjukt och härligt, hälften ull och hälften silke, och jag är väldigt nöjd med sjalen. Jag började att sticka en annan sjal, med enkelt garn, och höll på att gå åt av tristess. Jag har insett att jag inte är så förtjust i att sticka i tunna spetsgarner längre. Så jag repade upp, och började sticka den här i dubbelt garn istället, och genast blev det mycket roligare.
Mönster: Aestlight Shawl av Gudrun Johnston
Stickor: 4 mm
Garn: Dubbelt JaggerSpun Zephyr i färgen juniper.
Mönstret var trevligt och lättstickat. Sjalen är stickad i tre delar, där man börjar med att sticka den rätstickade triangeln i mitten, från tippen och uppåt. Sedan plockar man upp maskor och stickar hålmönstret utåt, innan man till sist stickar uddkanten på tvären. Konstruktionen fick dock till följd att sjalens form såg rätt konstig ut när den var fördigstickad och jag fick blocka ganska hårdhänt för att få formen att vara en triangel. Därmed förlorade jag tyvärr lite av den härliga elasticiteten i rätstickningen. Man kan inte få allt.
Nästa projekt får nog bli att försöka ordna matchande mössa och vantar, för när jag skulle ut och fotografera så insåg jag återigen att jag har väldigt många mössor, vantar och sjalar, men väldigt få av dem passar ihop. Man kan ju tycka att som stickare har man alla chanser i världen att göra matchande saker, så man kan ju undra varför man inte gör det…
Och på tal om att fotografera så har det blivit ett problem nu när jag är ensam och inte lägre har någon fotograf att jaga ut att ta bilder i mängder på mig. Och foton på stickat blir ju så mycket roligare med modell än bara liggande platt. För att lösa problemet har jag införskaffat en fjärrkontroll till min kamera. Att fotografera sig själv visade sig dock att inte vara det lättaste. Det blev många vändor för att kontrollera att jag faktiskt hamnade i bilden och ändra inställningar på kameran. Och många bilder där jag råkat hugga av mig huvudet. För att inte tala om hur fantastisk fånig jag kände mig när jag stod där, ensam, och poserade framför kameran. Tur att det inte var så många andra som vågat sig ut i kylan idag, så jag fick vara ifred.
