Gult

feb 252013
 

Då har rensningen börjat då. Och jag har redan stött på problem. Första färdiga är ett spinnprojekt. Det är här är Guld från Spinspirations fiberklubb, 50 % merino och 50 % angora, och mjukt som en dröm.

Merino/Angora, 2-trådigt.
Spunnet på charkan.
50 gram. 329 meter.
 

Jag tycker väldigt mycket om det här garnet. Gult är en färg jag är lite hemligt förälskad i. Dilemmat är att jag inte kan ha gult på mig. I varma gula färger ser jag sjuk ut. Det gör jag helt enkel i alla varma färger. Kalla nyanser av gult, som den här, är betydligt bättre, men jag blir väldigt, väldigt blek. Och det är ju inte så smickrande. Och i linje med de målsättningar jag skrev i förra inlägget så ska jag ju bara i fortsättningen sticka sådant som är både roligt att sticka och där resultatet blir något jag vill ha och kan använda. Och med det rök tanken att sticka en smal sjal av det här garnet. Det skulle bli väldigt fint, men den skulle bara bli liggande.

Nästa målsättning var att jag skulle göra mig av med allt garn som inte kändes helt rätt och som inte kan bli något användbart. I linje med det borde jag alltså göra mig av med det här garnet. Men jag tycker alldeles för mycket om det för att det ska vara ett alternativ.

Återstår bara att komma på vad det ska bli. Det är ju väldigt tunt och inte särskilt mycket, så det räcker ju inte till några stora projekt. Just nu är bästa idéen att använda det dubbelt och sticka en liten babymössa att lägga på lager. Men fler idéer och förslag på mönster tas tacksamt emot.

På stickfronten har jag hittills repar upp ett projekt, och rotat fram ett annat gammalt UFO ur gömmorna, som nu närmar sig färdigt. Och inte har jag börjat på något nytt. Jag känner mig riktigt duktig.

Ordning och reda

feb 112013
 

Sticklusten i ullådan har nu lyst med sin frånvaro i flera veckor. Det är ovant Jag brukar ju sticka jämt. Och jag saknar stickningen. Det är en ganska konstig känsla att sakna något som egentligen finns på en armslängds, men det är någonting som tar emot. Så det har inte blivit många maskor stickade.

I brist på sticklust har jag ägnat mig åt att städa och sortera i garn och ullagret. Det är ju inte brist på material som har orsakat sticktorkan i alla fall, för det finns en hel del att ta av. Nya lådor har inhandlats, och nu står garn och ull uppradat på hyllorna i klädkammaren. Ordning och reda är något jag tycker om, även om det inte alltid syns i mitt hem. Röra gör mig stressad.

En insikt har dock slagit mig när jag har plockat bland mina garner. Jag har väldigt många fina garner. Men många av dem är i en liten mängd, en mängd som inte räcker till något vettigt. Och många av dem är, även om de är väldigt fina, garner som jag inte kommer att vilja ha på mig när de väl är stickade. Det är fin färger som ändå är fel färger för mig, eller material som av någon anledning inte riktigt känns rätt.

När jag tittar i skåp och lådor inser jag hur väldigt mycket fint stickat jag har som jag aldrig använder. Ett och annat projekt är sådant som kunde ha blivit bra, men som av någon anledning inte riktigt blev som jag tänkte. Och helt fri från sådana projekt blir man väl aldrig – man kan inte lyckas med allt. Men de flesta, det är projekt som jag redan på förhand vetat att de inte skulle bli så bra. Projekt som jag har stickat bara för att göra av med det ena eller andra nystanet garn ur lagret, som jag stickat för att jag fått garnet i present eller projekt som är stickade i en färg jag älskar, men ser illamående ut när jag har på mig. Och att lägga tid på sådana projekt, vad är meningen med det? Stickning ska vara roligt, det ska inte göras bara för att använda upp ett visst garn som råkar ligga i skåpen. Och det ska också, tycker jag, ge ett resultat som jag vill använda. Eller, som passar utmärkt till någon annan, som jag vill ge den i present.

Med den insikten har jag börjat rensa i lagret. Alla garner och all ull som jag inte verkligen känner för, som jag inte kan se mig eller någon av mina närstående bära, ska bort. När de ligger där de ligger ger de mig bara dåligt samvete och stjäl energi. Och stickar jag av dem känner jag mig duktig för stunden, då utnyttjar jag ju sådant jag har köpt och minskar på mitt lager, men det innebär bara att jag lägger väldigt mycket tid på något som bara blir liggande. Att rensa är dock svårt när man som jag är något av en ekorre. Som tycker att ”det kan ju vara bra att ha någon gång”, om det mesta. Men lite har jag redan sålt, och jag håller på att fylla ytterligare en låda med sådant jag ska göra mig av med. Det är en process som antagligen kommer att ta en stund. Vissa beslut måste få mogna lite innan jag är redo att fatta dem.

Speciellt svårt tycker jag det är med alla mina handspunna garner. De har jag redan investerat så mycket tid och energi i. Det tar emot att göra sig av med dem. Och vem skulle vilja ha dem om jag försökte sälja dem? Men många av dem är i så små mängder att de inte räcker till annat än väldigt små projekt. Väldigt många är dessutom spunna av fiberklubbs-ull, vilken ofta är i helt fel färger för mig.  Fiberklubbar får det vara slut med nu. Det är fantastiskt att få fiberöverraskningar i brevlådan. Men antalet gånger det man packar upp ger en wow-känsla är ytterst få, och även om det mesta är fint så är det en försvinnande liten del som är färger jag skulle passa i om jag  tar dem på mig. För mig är det slöseri, även om jag kommer att sakna de där paketen.

Jag blir också lätt stressad av att ha för många projekt på gång samtidigt. Ihop med inventeringen av garnlagret ha jag även letat upp alla mina UFOn. Jag rensade väldigt hårt i den högen för ett par år sen, då jag ofta kunde ha över 20 pågående projekt. Och jämfört med det är de få idag, men jag hittade 8 pågående stickprojekt och 4 spinnprojekt. Och då har jag inte räknat sy- och broderiprojekten, som också är några stycken. Det är för många. Så nu börjar även projektet att göra klart sådant som har blivit liggande. Senast jag hade ordentligt rensning dog många projekt upprepningsdöden. Så blir det nog inte den här gången, för jag gillar det jag har på gång. Men jag ska försöka beta av dem, ett i taget.

På nästan alla stickbloggar jag läser börjar det nya året med en rad med nyårslöften. Jag är lite sent ute,  men jag tänkte sälla mig till den skaran. Fast nyårslöften är jag lite allergisk mot, så det får snarare bli målsättningar för året:

  • Jag ska minska mängden pågående projekt. Antingen ska de repas upp eller göras färdigt. 2-3 projekt av olika typer behöver jag ha på gång, men fler än så gör mig bara stressad.
  • När jag börjar sticka något ska jag fråga mig
    • Är det ett projekt som är roligt att sticka?
    • Passar det mig eller den som skall ha det i färg, modell och material?
      Är svaret nej på någon av dessa frågor – sticka något annat.
  • Jag ska köpa mindre garn och ull. Framförallt ska jag inte köpa enstaka nystan av något bara för att det är fint. Garn och ull skall köpas med ett projekt i åtanke, och helst inte förrän jag har tid att stickad det. Fina garner finns överallt, och de tar inte slut bara för att jag inte köper dem här och nu.
  • Jag ska göra mig av med allt garn och all ull som känns fel, och som aldrig kommer att bli något användbart för mig. Jag blir inte lycklig av drivor av garn i garderoben.
Sådär. Nu var det satt på pränt. Nu ska jag bara lyckas hålla det också, även när jag står där med en vacker härva i handen som skriker åt mig att ge den ett nytt hem.

 

Mera vantar

jan 282011
 

Tusen tack för alla fina kommentarer om mina selbuvantar. De värmer verkligen (både vantarna och kommentarerna)!

Jag har gjort färdigt ytterligare ett par vantar. Det här är ett gammalt UFO. Jag påbörjade dem sommaren 2007 när jag var på stickstämma på Hammarö, men kom av mig då första vanten var färdig så när som på tummen, då jag insåg att garnet inte skulle räcka till att göra en likadan till. Då hamnade de längst in i skåpet och kom inte fram förrän långt senare. När jag väl plockade fram dem igen och bestämde mig för att beställa mer garn så jag kunde göra färdigt dem så fick jag veta att det röda garnet hade utgått ur sortimentet. Resultatet blev att vanten hamnade längst in i skåpet igen.

Nu har jag dock hamnat i något slags beslutsamhet att göra mig av med gamla UFO:n och vantarna åkte fram ytterligare en gång. Jag vägde och funderade lite och kom fram till att garnet borde kunna räcka till att sticka en vante till om jag inverterade  färgerna. Det gjorde det nästan. Jag fick skarva lite med ett annat grått ullgarn på ena tummen, men det är knappt märkbart. Och ett bra projekt till att göra av med garn var det ju. Inte en en gnutta restgarn blev det.

Mönster: Hålkrusvante, mönster från stickstämman på Hammarö 2007
Garn: Peer Gynt
Stickor: 4mm och 3mm
I mina anteckningar från när jag gjorde den första vanten stod det att jag hade använt stickor 4 mm. Men när jag började sticka vante nummer två på fyror blev den gigantisk. Jag fick gå ner ända till 3 mm för att vantarna skulle bli lika. Jag tycker att jag stickar ganska hårt, men det kan ju inte vara någonting mot vad jag gjorde för ett par år sedan…

Jag har även avslutat mitt första flerfärgsstickningsprojekt. Det är en vante, stickad tätt som pansar i Visjögarn på stickor 1,75 mm, och med mycket konstig passform. Kvar på den var en halv tumme som jag nu gjort färdig. Någon vante nummer två kommer det inte att bli, eftersom jag inte är det minsta nöjd med nummer ett, även om jag egentligen älskar mönstret. Men jag tänkte i alla fall spara den första som något slags monument över det första flerfärgsstickningsprojektet.

Garn: Östergötlands ullspinneri Visjö
Stickor: 1,5 mm och 1,75 mm

Fast när jag säger att det är min första flerfärgsstickning så ljuger jag lite. Det är min första flerfärgsstickning sen jag började sticka lite mer på allvar. Jag stickade en flerfärgad mössa i slöjden någon gång på högstadiet också, där jag drog åt trådarna på baksidan så hårt att den blev flera storlekar för liten och väldigt stum. Min gamla slöjdlärare pratar fortfarande lyriskt om den där mössan är jag träffar henne på stan. Jag är tydligen den enda av hennes elever som gett mig på flerfärgsstickning på slöjden. Jag var dock väldigt besviken och bestämde mig för att jag inte kunde sticka med flera färger.

Ungefär tio år senare gjorde jag ett nytt försök, med en tröja med mönstrat ock, från garnstudio. Med den där mössan i starkt minne var jag den här gången väldigt noga med att inte dra åt trådarna på baksidan det minsta, med resultatet att oket blev allt för löst istället. Dessutom hade tröjan rent usel passform och jag var besviken igen.

Mönster: Drops 83-5.  Tröja med nordiska stjärnor
Garn: Garnstudio Karisma
Stickor: 4mm

Och så stickade jag den här vanten. Och misslyckades igen. Och bestämde mig för att aldrig sticka flerfärgsmönster igen. Tills jag förra året gick kursen ”Sticka med flera färger och våga klippa” med Heléne Wallin. Den gav en massa bra tips, och framförallt lite självförtroende. Nu vågar jag försöka igen och tycker att jag emellanåt lyckas riktigt bra. Tack Heléne!

Att bestiga Mount Everest

feb 042010
 

Häromdagen när jag surfade runt på Ravelry hittade jag gruppen Knitting Everest. Det är en grupp som går ut på att man skall anta en utmaning och genomföra den under 2010. Vilken utmaning man vill ta sig an väljer man själv, men meningen är att det skall vara ett högt satt mål. Jag har gått med in gruppen med ett mål jag har funderat på ett tag:
När 2010 är slut skall jag inte längre ha några UFON!
Det betyder att alla projekt som ligger i gömmorna skall letas fram och avslutas, på ett eller annat sätt. Ett sätt kan ju vara att repa upp dem också. Och nya projekt får inte bli nya UFOn. Tanken är att när året är slut skall jag ha gjort mig av med alla dåliga samveten som bara får mig att må dåligt, och endast ha ett par tre pågående projekt. Pågående projekt som verkligen är pågående…
Jag har inga jättemängder med påbörjade saker liggande. Bland mina projekt på Ravelry har jag listat 11, och det finns några som inte är inlagda där heller. De är kanske 15-16 totalt, men mer än så är det inte. Så det borde inte vara någon omöjlighet att hinna göra klart allt under året. Den stora utmaningen kommer snarast att ligga i att inte påbörja en massa nytt, som jag tappar intresset för halvvägs för att jag hittat ytterligare något som verkar så mycket roligare. Önska mig lycka till 🙂

Inventering

aug 302008
 

Mitt i all flyttröra , när jag packade upp mina garner, bestämde jag mig för att det var dags att göra en liten inventering av vad jag egentligen har för pågående, och mindre pågående projekt i gömmorna. Det var faktiskt riktigt spännande. Positivt var att de faktiskt var något färre än jag trodde (Jag har väl missat några i något hörn…) Och att en del faktiskt kommit lite längre än ja trott. Negativt att de trots allt var lite för många, 15 stycken, och att jag nog borde rensa lite i högen innan jag ger mig på något av alla de projekt som står på min önskelista.

Vad hittade jag då? Jo…

En tvåändsstickad vante. Den är en del i Vi 2 i sommar. Den här stickade jag rätt intensivt på i någon vecka, tills OS kom ivägen och det blev OS-projekt för hela slanten. Att den ska bli färdig till 1 september, vilket var tidsramen för Vi 2 i sommar, det kan jag ju glömma. Dit är det ju bara två dagar. Men innan vintern är här så borde den ju kunna vara klar och dessutom få en make. Jag är i alla fall väldigt nöjd med resultatet såhär långt.

En vante med hålkrusmönster. Påbörjad på stickstämman på Hammarö förra sommaren och upprepad och omstartad ett otaligt antal gånger. Nu finns en nästan färdig vante som jag är riktigt nöjd med. Bara tummen som saknas. Men jag har konstaterat att mitt garn inte kommer att räcka till en vante nummer två så den kom av sig lite. Kan man köpa Peer Gynt någonstans i Uppsala, eller måste jag beställa mer garn någonstans på nätet?

Mera vante. Vanalinn Gloves ur ”A gathering of lace”. En vante är klar. Nummer två är påbörjad. Varför de här har blivit liggande kan jag inte förstå, för de är roliga att sticka och första vanten blev jättebra. Ett par lagom vantar till tidig höst tror jag att de blir i alla fall, så det är väl bara att se till att de blir färdiga tills dess.

Och en sista vante. Påbörjad i vintras. Det här var ett försök för mig att komma över min misstro mot min förmåga till flerfärgsstickning. Och det gick väl ganska bra måsta jag säga. Den är inte perfekt, men jag verkligen älska mönstret. Barför det tog stopp efter halva tummen vet jag inte. Men det vore ju trevligt om den kunde bli klar och få en make innan året är slut. På andra sidan är nämligen årtalet instickat, och det vore ju trevligt om båda vantarna kunde få samma årtal.

En liten Gansey-tröja. Påbörjad till en liten tjej i bekantskapskretsen. Men eftersom tröjan aldrig blev färdigt har hon hunnit växa ur den många gånger om. Och när nu mottagaren har blivit för stor så är ju motivationen att slutföra än mindre. Den är stickad efter eget huvud, och det var kanske där det gick fel.

En tröja från Garnstudio, stickad i Vienna på stickor nummer 8. Bara en liten snutt på ena ärmen kvar så är den klar att montera. Den här undrar jag varför jag började på över huvud taget. Jag ogillar garnet. Jag ogillar att sticka på stora stickor. Det är en ful modell, och jag kommer antagligen aldrig att använda den när den väl är klar. Om den nu blir det. Att repa upp är ju också ett sätt att avsluta ett projekt, även om det bär emot när 90% av stickningen är klar. Jag får fundera på saken.



Så har vi ett par udda sockor. Det första är ett garnstudiomönster, den andra är Pomatomus från Knitty. Den tredje är Bayeriche socks. Otroligt vacker. Jag skulle vilja ha en tröja med sådana små flätor i vridna maskor. Fast en sådan kommer jag aldrig att orka sticka. Frågan är vad göra med strumporna? Det känns så fel med udda strumpor. Men jag har kommit fram till att jag inte är särskilt förtjust i att sticka strumpor. Och inte heller i att använda mönstrade strumpor. Men någonstans inom mig så gnager det att man ska göra färdigt det man påbörjar. Jaja. Mer att fundera på.

I högen låg också ett gäng gaffelvirkade remsor. För ett par år sedan gjorde jag en enkel halsduk åt min mor, och fick hälften av remsorna jag gjort över. Tänkte då att jag skulle göra mig själv en likadan halsduk. Men hur roligt är det att göra samma projekt en gång till? Inte särskilt roligt. Så den ligger där den ligger.

Peacock Feathers Shawl är en fantastiskt vacker sjal. Varför den inte har kommit längre begriper jag inte, men färdig ska den bli i alla fall. Någon gång.

Mysteriestickningen Spring Shawl Surprice började i vintras och skulle vara klar till våren var det meningen. Jag hängde med till en början i det här krångliga och ganska roliga men tidskrävande mönstret. Men sen kom jag efter och när jag sett slutresultatet vet jag inte om jag är så förtjust. Men att riva upp en spetssjal som jag redan lagt en väldans massa timmar på?

Ytterligare en mysteriestickning som kom av sig. Mystery Stole 3 från förra sommaren. Det här var min första mysteriestistickning och jag tyckte det var jättehäftigt. Men den kom av sig den med, när jag inte han med och när jag fick se slutresultatet. Den här ska dock bli färdig någongång, det vet jag med bestämdhet. Dock i den symmetriska varianten. Men jag kanske snart borde ha lärt mig läxan att inte hoppa på en massa mysteriestickningar jag inte hinner med och där jag sällan blir så förtjust i det färdiga mönstret. Bättre att veta vad man börjar sticka.

Börjar närma mig slutet på högen och hittar ljusblått bylte. Inspirerad av Brooklyntweed’s fantastiskt vackra Pi shawl blanket, bestämde jag mig för att göra en likadan. Den kommer att passa väldigt bra i min soffa. När den blir färdig. Det är väldigt många maskor.

Sist, men inte minst, en Baby Surprise Jacket. Påbörjad igår och snart färdig. Stickad i det handspunna garn jag visade i ett inlägg häromdagen. Det är något speciellt att sticka i handspunnet! Hur det här oformliga stycket ska kunna bli en kofta begriper jag inte riktigt, men det ska ju gå sägs det, så jag fortsätter väl följa mönster och hoppas på det bästa.

Det var vad som fanns i mina gömmor det. Den högen bör minska kraftigt känner jag, man det är ju i alla fall skönt att ha koll på vad det är som ska göras.