Påfågelsjal

feb 262010
 

Nu är påfågelsjalen klar! Påbörjade den sommaren 2007, men kom inte långt innan den hamnade någonstans långt ner i gömmorna. Plockade upp den igen häromveckan, och den fick bli mitt OS-projekt, även om jag trodde att det skulle bli svårt att hinna med den på så kort tid. Men efter mycket intensivt stickande ihop med skidåkarna på tv så är den äntligen färdig. Jag är jättenöjd!

Mönster: Peacock Feathers Shawl
Stickor: 3,5 mm
Garn: Jaggerspun Zephyr i färgen Juniper, 85g

Färdiga saker

feb 212010
 

Det går framåt med rensningen i högen av UFOn och WIPs. Av de 15 jag hade när jag började är nu bara 10 kvar. Tre projekt är färdiga, och två har blivit krulliga nystan igen.

Mönster: Bainbridge Scarf. Jag gjorde en rätstickad variant där jag gjorde en provisorisk uppläggning, stickade på tvären och sen sydde ihop med maskstygn.

Garn: Handspunnen merino/angora.

Stickor: 3,5 mm

Jag ville ha det här garnet runt halsen, men med bara 50 gram garn blir det ju inte så mycket. Men jag tycker att den här konstruktionen är riktigt smart. Och mjukt och gosigt blev det.

Ett gammalt UFO. Jag påbörjade det här halsbandet i våras när Tålamodspåsen hade en liten kurs i pärlvirkning. Det gick fort framåt och jag kom en bra bit över halvvägs innan jag helt kom av mig när tråden jag virkade med gick av. Men nu är det i alla fall klart och jag tycker att det blev riktigt bra.

Virkat med en tunn bomullstråd, virknål nummer 14 och tjeckiska rocaillepärlor storlek 12/0. 5 pärlor per varv är det.

Mönster: Citron
Garn: Östergötlands pälsull, olivgrönt.
Stickor: 3,25 mm
Som alla andra så har även jag stickat en citron. En praktisk föreläsningsstickning får jag säga. I det tunna garn jag valde blev det till att göra två extra sektionen, vilket ledde till att det blev dubbelt så många maskor att sticka. Varven var långa, och extremt tråkiga på slutet…
Jag har även repat upp två stickningar. Det är Mystery Stole 3/Swan Lake och Spring Shawl Surprise/Mother Earth Shawl. Jag har insett att mysteriestickningar inte är något för mig. Jag hinner aldrig med i det tempo ledtrådarna kommer, och när jag ser vad andra har gjort så visar det sig nästan alltid att jag inte gillar mönstret. Så i fortsättningen skall jag veta vad det är jag börjar sticka. Hur som helst så tar dt väldigt mycket emot att repa upp alla de där timmarnas arbete jag har lagt ner på dem. Men eftersom jag vet att det är betydligt fler timmar kvar innan de är färdiga och att jag inte är så intresserad av resultatet så var det bara att bita i det sura äpplet. Det är i alla fall skönt att ha fattat beslutet och gjort det tycker jag. De här två har legat i skåpet länge och gett mig dåligt samvete för att jag vetat att jag aldrig skulle orka göra dem klart. 
Fram ur skåpet kom ytterligare en spetsstickning. Det här är Peacock Feathers Shawl, som jag påbörjade för en halv evighet sedan. Den här har jag inga planer på att repa upp. Jag älskar det här mönstret och jag vet inte alls varför den blev ett UFO. Men nu har jag kommit igång ordentligt med den i alla fall, och den har blivit mer än dubbelt så stor sen jag fick fram den ur skåpet. Så snart kanske den också kan bli färdig.

Att bestiga Mount Everest

feb 042010
 

Häromdagen när jag surfade runt på Ravelry hittade jag gruppen Knitting Everest. Det är en grupp som går ut på att man skall anta en utmaning och genomföra den under 2010. Vilken utmaning man vill ta sig an väljer man själv, men meningen är att det skall vara ett högt satt mål. Jag har gått med in gruppen med ett mål jag har funderat på ett tag:
När 2010 är slut skall jag inte längre ha några UFON!
Det betyder att alla projekt som ligger i gömmorna skall letas fram och avslutas, på ett eller annat sätt. Ett sätt kan ju vara att repa upp dem också. Och nya projekt får inte bli nya UFOn. Tanken är att när året är slut skall jag ha gjort mig av med alla dåliga samveten som bara får mig att må dåligt, och endast ha ett par tre pågående projekt. Pågående projekt som verkligen är pågående…
Jag har inga jättemängder med påbörjade saker liggande. Bland mina projekt på Ravelry har jag listat 11, och det finns några som inte är inlagda där heller. De är kanske 15-16 totalt, men mer än så är det inte. Så det borde inte vara någon omöjlighet att hinna göra klart allt under året. Den stora utmaningen kommer snarast att ligga i att inte påbörja en massa nytt, som jag tappar intresset för halvvägs för att jag hittat ytterligare något som verkar så mycket roligare. Önska mig lycka till 🙂

Årets första FO

jan 222010
 
Så var årets första stickprojekt klart. Det är en Morning Surf Scarf, och jag är verkligen jättenöjd med den här. Jag såg det här mönstret framför mig när jag spann garnet och det blev verkligen lyckat. Garnet är tvåtrådig bambu spunnet på en av mina nyaste sländor, en lätt Boshworth midi. Bambu var en trevlig bekantskap. Lite samma svala känsla som lin, men mycket mjukare.

Så har jag ägnat lite tid åt att spinna också.
Överst till vänster 233 gram och 312 meter Wensleydale/Silke, WPI 13. Det är två trådar Wenseydale och en tråd silke. Det här blev ett riktigt härligt garn, men ganska så kompakt. Jag tror att det är ganska slitstarkt och tänker mig ett par vantar i det här garnet. Tycket att färgerna blandar sig väldigt fint utan att det blir allt för randigt.
Nästa garn är nog det mjukaste jag någonsin spunnit. Det är merino/angora, sländspunnet. 50 gram och 172 meter, 3-trådigt, WPI 18. Det har helt ljuvliga turkosa nyanser som tyvärr inte kommer kram på bilden. Jag älskar det här garnet och tänker mig att göra något att ha runt halsen av det. Något så här mjukt vill man ha nära huden.
Längst ner är det 100 gram och 180 meter alpacka. Det här var ett gammalt påbörjat projekt som stod i skåpet och som jag äntligen tog mig tid att spinna färdigt. Det här var mitt första försök att spinna alpacka och när jag spann kändes det inte som att det blev något bra, men när jag väl härvat upp det så blev det helt ok ändå. Men att spinna alpacka blir nog inte någon favorit. Ingenting går upp mot ull…
Och så sist är det 20 gram och 75 meter silke, resterna från Wensleydale/silke-härvan ovan, som kom med på bilden bara för att fylla ut den lite.
Jag är jätteglad att jag kommit igång att spinna lite igen. Spinnrocken har stått allt för orörd på sistone. Nackdelen med att jag hittat tillbaka på den är att det snurrar allt för många idéer på spinnprojekt i huvudet och det finns så lite tid.

2009

jan 072010
 
Så här i början på ett nytt år verkar många ge sig till att sammanfatta det förra och sätta mål för det nya. Så ska även jag göra.
2009 var inget stort stickår för min del. Det fanns allt för lite tid att sticka, och lusten har inte heller alltid funnits där. Det blev bara 4 avslutade projekt under förra året. Några fler ligger påbörjade, men de tar vi 2010 istället.

De första tre av årets stickade projekt blev dessutom klara väldigt tidigt förra året. Och det sista, Ishbel beret, stickade jag till min mor nu under mellandagarna.
Min ambition på stickfronten för 2010 blir att ha ett bättre stickår än 2009, och att avsluta fler projekt. Det borde inte bli så svårt…
Jag har inte heller spunnit alls så mycket som jag skulle önskat under 2009. Framförallt under hösten har spinnrock och sländor varit så gott som orörda. Men det har i alla fall blivit mer spunnet än stickat under förra året. Svea spinnargilles spinncirkel har varit en höjdpunkt, även om jag inte hunnit göra alla övningarna.
Spinnmålen för 2010 blir att försöka hinna med alla övningarna i årets spinncirkel. Och förra året började jag med att skriva ett långt inlägg om att jag ville lära mig ”long draw”. Det blev det inte mycket med det då, så jag gör ett nytt försök på det projektet i år. Och, kanske mer som en dröm än som ett mål, vill jag öva mer på att färga och blanda färger, men jag vet inte riktigt var jag skall hitta den tiden. Jag hoppas i alla fall på ett kreativt 2010.

Jag fryser!

okt 032009
 
Nu är det höst på riktigt. Kallt, klart, härligt! Men, jag fryser. Det är nämligen så att mina katter älskar att vara på balkongen. Och de älskar att kunna gå ut och in som de vill, vilket jag gärna vill låta dem göra. Det betyder att jag fortfarande har ett fönster öppet, dygnet runt, vilket gör att det blir lite smått kyligt inne hos mig. Framförallt golvet blir iskallt, och således blir även mina fötter iskalla. För att råda bot på det hade jag tänkt sticka mig ett par tofflor.
För en liten tid sedan spann jag ett kabeltvinnat garn som en del i Svea Spinnargilles spinncirkel. Mer om det kan ni läsa här. Tanken när jag spann det har garnet var att jag skulle använda det till Ysoldas Gown-up Booties. Men efter att ha kikat lite på Ravelry så har jag konstaterat att de är väldigt snygga när de står
för sig själva, men på foten verkar de inte sitta särskilt bra. Så nu behöver jag en ny plan.
Jag har kikat runt lite och försökt hitta ett bra mönster men har inte riktigt lyckats. De bästa alternativen jag har hittat är
Toestis Garter/Rib Slippers – rätt ok. Men skrivet för ett tunnare garn än mitt.
Crochet slippers in Eskimo – Ganska snygga tycker jag. Men virka? Jag? Så är eskimo betydligt tjockare än mitt garn, och dessutom äter väl virkning rätt så mycket garn? Jag tvivlar på att mitt räcker.
Är inte riktigt nöjd med något av mina förslag, så nu behöver jag hjälp. Är det någon som sitter på ett bra mönster på ett par tofflor som ni vill tipsa mig om? Jag har 130 gram och 130 meter kabeltvinnat merinogarn, WPI 8-9 som vill värma mina fötter. Och med tanke på allt jobb jag lagt ner på garnet så vill jag inte ha ett par filtade tofflor, utan vill visa upp det som det är. Någon som har något förslag? Annars får jag väl hitta på något eget helt enkelt.

Höst och nya projekt

sep 092009
 
Hösten är här! Min favoritårstid. Jag älskar verkligen höstens härliga klara luft, vackra färger och lite kyliga temperatur. Så härligt att kunna gå ut utan att bli för varm, och istället få dra på sig en skön ylletröja. Med hösten började ju dock även skolan, vilket jag kanske inte sett fram emot riktigt lika mycket. Efter bara en vecka med föreläsningar känns det redan som om sommarlovet inte har existerat. Men det känns ändå rätt ok, och det är skönt med lite fasta rutiner i livet igen. Föreläsningar betyder även sticktid, då jag har svårt att hålla mig vaken om jag inte har något att sysselsätta händerna med. Den här veckan har det varit en ärm till min Tangled Yoke Cardigan som vuxit lite under föreläsningarna.
Jag började även på en ny stickning häromdagen. Det är Ysolda Teagues Vivian. Det är dock inte någon föreläsningsvänlig stickning. På föreläsningar behöver jag tråkig slätstickning för att jag ska lyckas hålla koncentrationen på föreläsaren och inte stickningen, vilket ju känns som en förutsättning för att det ska vara meningsfullt att vara där. I Vivian händer det allt för mycket. Men det är en otroligt rolig stickning och när jag plockar upp den har jag svårt att lägga den ifrån mig för att det händer så mycket hela tiden. Mönstret är otroligt välskrivet och jag är fascinerad över snyggt Ysolda har lagt in ökningar/minskningar för midjan i flätmönstet. Jag ser fram emot att använda den här koftan i vinter. Bara den nu inte blir för liten. jag tycker alltid jag lyckas göra för stora tröjor, så den här gången gick jag ner lite i storlek. Jag hoppas att den räcker till ändå.

Idag när jag kom hem hittade jag ett litet mjukt paket i brevlådan. Paket innehöll ull. Det är Tina som dragit igång Spinspirations fiberklubb igen, och naturligtvis är jag med den här gången också. Temat den här gången är ”Himlen”, och första färgen ut är ”Åska”. Vilken lyckträff! Tack Tina! Precis mina färger med kallt blått och grått. Och det är helt klart en åskgråblålila himmel jag ser när jag tittar på ullen. Klart bästa färgen hittills i månadsklubben, tillsammans med ”Röda havet” och ”Östersjön”. Det här tror jag bestämt ska bli en mössa till mig. En Gretel kanske.

Rysk leksak

aug 112009
 
Känner mig alldeles euforisk idag och blev motiverad att ägna mina alldeles övergivna blogg en liten tanke igen. Orsaken till euforin har förvisso inget alls med hantverk att göra utan kommer sig av ett alldeles ovanligt härligt cykelpass. 8 underbara mil alldeles ensam på vägarna runt Uppsala, i perfekt träningsväder, där allt bara flöt på och kändes hur lätt som helst. Och en kvart efter att jag kom hem från min 3-timmars cykeltur började det regna. Ibland har man tur med vädret. Men inte var det cykling den här bloggen skulle handla om, även om det idag fick fungera som allmän inspiration för att faktiskt skriva något här.
Min sommar har varit olyckligt befriad från det mesta vad hantverk heter. Jag trodde som vanligt att jag skulle hinna så mycket när jag blev ledig från skolan, och som vanligt hade jag så fel, så fel. Nu skulle ju tiden ägnas både åt att jobba, och att plugga lite vid sidan om. Och därtill tro att jag skulle ha gott om tid till både träning och hantverk. Jag är nog lite naiv…
Men jag har i alla fall inhandlat mig en liten leksak. En ny slända nämligen. En rysk slända närmare bestämt. Jag blev nästan lite förskräckt när jag fick se den. Den ser inte ut som något man kan åstadkomma garn med. Men efter lite övning så blir det faktiskt något garnlikt resultat. Den fantastiskt fula skålen jag använder är ett loppisfynd för hela 5 kronor, och den fungerar faktiskt väldigt bra att spinna i.
En rysk slända är en typ av stöd slända. Alltså inte en slända som hänger fritt i luften, som de jag brukar använda, utan en man snurrar stödd i en lite skål. Att sländan hela tiden är stödd mot marken innebär att det inte blir någon stor påfrestning för det nyspunna garnet och det ska med övning gå att spinna riktigt tunt garn på den här. Traditionellt har de använts till att spinna garn till de klassiska Orenburg-sjalarna. Spindelvävstunna sjalar med massor av spetsmönster som ska kunna dras genom en vigselring. Garnet till dessa spanns av ull från Orenburg-geten, som om jag har förstått saken rätt är i princip samma sak som kashmir, fast geten bor i Orenburg-området istället. Man tvinnade sedan kashmir-tråden med en tr
åd silke och stickade de här fantastiska sjalarna. Sättet att tvinna med en ryska slända är också lite annorlunda mot vad man brukar göra. Man tar nämligen de två trådarna och lindar dem tillsammans på sländan. Sedan tvinnar man dem tillsammans medan man tar av garnet från sländan och nystar ett litet nystan som man har i handen. Jag har redan insett att jag nog behöver en slända till så man slipper nysta av det tunna ömtåliga garnet från den första sländan för att sedan linda tillbaka det tillsammans med silketråden, utan kan linda direkt från en slända till en annan.
Att läsa sig den här tekniken visade sig inte vara helt lätt (vad hade jag väntat mig…). Här får man verkligen öva på ”long draw”. Efter lite övande med merino och alpacka ville jag prova med riktigt kortfibrig ull. Sländan är ju gjord för att spinna kashmir, och den har ju väldigt korta fibrer. Kashmir har jag än så länge inte i mitt ullager, även om jag nu blivit väldigt sugen på att köpa, så jag rotade fram lite angora. Vit, fluffig, kort kaninull. Det visade sig vara betydligt lättare att spinna angora än merino på den här sländan, och även om det krävs mycket övning innan jag kan spinna en jämn fin tråd, så börjar det i alla fall arta sig. Jag har också märkt att det spela stor roll hur ullen är preparerad. Att spinna direkt från topsbandet tyckte jag inte fingerade alls bra. Ullen är för lillplattad och kompakt och flyter inte ut så smidigt. Bäst har hittills fungerat att karda ullen lite lätt och spinna från ”rolags”. Jag misstänker dock att mina kardor inte riktigt är täta nog för att karda angora bra, och det märks på resulta
tet. Eller så försöker jag bara skylla på det, när det egentligen är jag som usel på att karda. När allt fungerar bra och ullen är välpreparerad känns det i alla fall som om man har smör i handen och det bara flyter ut en tunn fin tråd alldeles av sig självt. Nästan magiskt. För det mesta så känns det inte riktigt så dock…
Här är i alla fall min första lilla provhärva. 1 tråd angora och 1 tråd silke, ca 32 WPI. Inte så jämnt som jag skulle vilja, och jag behöver verkligen ha mer tvist i angoratråden. Den går av nästan bara man tittar på den. Men jag är ändå väldigt förtjust i min lilla härva, och den är bland det mjukaste jag någonsin känt på! Jag är väldigt sugen på att spinna tillräckligt med sådant här garn för att det åtminstone ska räcka till en liten spetshalsduk. Det känns lite som ett evighetsprojekt för det går minsann inte fort att spinna, men det kan det väl vara värt. Bäst av allt tycker jag nästan är att man kan sitta lätt tillbakalutad i soffan med sländan i knät och spinna. Avslappning 🙂

Blåmesgarn

apr 102009
 

Jag har haft en period då inspirationen till några som helst kreativa projekt har varit väldigt låg, därav tystnaden här. Eller, egentligen har jag haft massa inspiration. Det är bara det att jag inte varit lockad av något av alla mina pågående projekt. Och eftersom jag tycker att ajg har så många pågående projekt att jag borde avsluta lite innan jag börjar på något nytt så har jag istället inte gjort något alls. Så kan vi ju inte ha det. Så de senaste dagarna har jag suttit lite vid spinnrocken, och spunnit ett helt nytt projekt. Det är ”Blåmes” som kom i Spinspirations månadsklubb för ett tag sedan. Masham-ull var ny för mig och det var en trevlig bekantskap. Långa, långa fibrer som nästan spann sig själva. Jag kedjetvinnade för att behålla färgsektionerna intakta. Och inser åter igen att jag behöver öva på det där med att kedjetvinna. Det blir inte riktigt bra. Hur kan något som är så enkelt på sländan bli så besvärligt på spinnrocken kan man undra. Men garnet blev i alla fall helt ok, och ska nog gå att använda.

 
Jag har ända sen jag fick den här ullen tänkt sockor. Men jag har spunnit ett ganska kompakt garn. Jag fick bara 200 meter tretrådigt garn på 100 gram, trots att garnet är ganska tunt, och jag tvivlar på att det kommer att räcke till ett par strumpor, ens till mina små fötter. Så jag har spunnit lite vit masham också, och jag hoppas att det ska räcka om jag kompletterar med den.
 Äldre inlägg  Nya inlägg