En liten låda full av ull

Lilla spinnskolan del 7: Spinna på hängande slända

okt 122011

Nu, efter en massa prat om fibrer och sländor, har det äntligen blivit dags att börja spinna.

Att spinna är ingenting man lär sig bara genom att teoretiskt läsa sig till hur det går till. Att spinna är en färdighet som man måste lära händerna lika mycket som huvudet. Och det kräver övning. Ge inte upp om det inte fungerar med en gång.

Jag börjar med att gå igenom hur man gör för att spinna på hängande sländor, så tar vi stödda sländor i ett senare inlägg. Bilderna jag visar kommer att vara med en topptyngd slända, men principen är densamma om man har en bottentyngd slända.

För att börja spinna måste vi först fästa fibrerna vi skall spinna vid sländan. Ett sätt att göra detta är att använda ett ledargarn (leader). Tag en bit färdigspunnet garn och vik det dubbelt och knyt ihop ändarna. Fäst garnet runt sländans ten genom att dra ändarna genom öglan som bildas i vecken. Linda garnet några varv runt basen på sländan, och låg garnet löpa genom skåran på sländans trissa och upp genom kroken, om sländan är topptyngd. Är sländan bottentyngd virar man det i en spiral upp längs skaftet, och fäster det antingen i kroken, om sländan har en sådan, eller gör ett halvslag med garnet runt spetsen.

Drag nu ut lite av fibrerna du skall spinna och dra dem mellan de två trådarna och vik dubbel. Snurra lite på sländan så att fibrerna fäster vid varandra och fibrerna du skall spinna sitter ihop med garnet du börjar med.

Har sländan en krok kan man även börja utan att använda ett färdigspunnet garn. Drag ut lite av fibrerna du skall spinna ochvik dem dubbelt, runt sländans krok. Snurra lite på sländan mellan händerna så att fibrerna fäster vid varandra. Fortsätt att snurra sländan försiktigt medan du drar ut mer fibrer, tills du har ett eget garn att använda som ledargarn. Tag lös garnet och linda det runt sländans bas, och upp genom skåran på sländan och genom kroken.

Nu är vi redo att börja spinna. Till en början kan det vara bra att använda sig av metoden ”park and draft”, vilket är ett sätt att dela upp momenten är man spinner, så man bara behöver koncentrera sig på ett i taget.

Knip ihop med tummen och pekfingret där garnet övergår till fibrer. Låt sländan hänga i garnet, och sätt fart på den med fingrarna så att den börjar snurra. Låt den snurra tills det är riktigt mycket tvist i garnet. Det gör ingenting om garnet börjat knorva sig och dra ihop sig. Parkera sedan sländan mellan knäna.

Drag ut lite mer fibrer, medan du fortfarande håller tvisten kvar i det redan spunna garnet, genom att knipa med tummen och pekfingret. De fibrer du just har dragit ut är de som skall bli mer garn. Knip nu med andra handen åt mellan fibrerna du har dragit ut och fiberlagret, och släpp handen som knep åt mellan garnet och de utdragna fibrerna. Den tvist du hade i det redan spunna garnet fördelar sig nu även över de nya fibrerna du drog ut, så du har en lite längre garnbit, med lite mindre tvist. Upprepa det här tills du känner att det inte finns tillräckligt med tvist i garnet. Då är det dags att snurra på sländan igen, för att föra in mer tvist.

När du har spunnit en längd garn lindar du upp det på sländan, under trissan om sländan är topptyngd, och ovanför trissan om den är bottentyngd. Lämna en tillräckligt lång garnbit för att börja om processen. Det måste finnas garn nog att lagra tvist i innan du börjar dra ut mer fibrer.

Efterhand, när du har spunnit såhär genom att dela upp momenten, och känner att du behärskar det är det dags att göra det hela i en enda rörelse. Du drar då ut fibrer ur fiberlagret, samtidigt som sländan snurrar. Ofta kommer det här steget ganska automatiskt när man har övat ett tag, och det börjar kännas onödigt att stanna sländan och sätta fast den mellan knäna innan man börjar dra ut fibrer.

Det går alldeles utmärkt att lära sig spinna genom att läsa instruktioner och att öva själv. Det var så jag lärde mig. Men det är alltid trevligt att träffa andra som spinner och få tips och goda råd. Så jag rekommenderar starkt att försöka hitta några andra som spinner i närheten av där du bor. I Stockholm/Uppsala-områden finns exempelvis Svea Spinnargille, som har träffar då och då. Och bor du någon annanstans så försök med att söka efter likasinnade i närheten, exempelvis på Ravelry. Det finns en grupp, Spinning in Sweden, för svenskar som spinner.

Äntligen

okt 082011

Äntligen kan jag visa upp min uggletröja! Det här har varit ett evgihetsprojekt som har varit lite av en följetong här på bloggen. Jag blev alldeles kär när jag såg det här mönstret för första gången, och bestämde att det skulle bli min första handspunna tröja. Jag började spinna garnet i januari 2009, i en SAL på Ravelry. Jag spann snabbt två tredjedelar av garnet, men sen blev det liggande i över ett år innan jag gjorde färdigt det. Därefter tog det ytterligare nästan ett år innan jag började sticka. Nu är det ett par månader sen stickningen blev klar, och den har äntligen blivit fotograferad.

Jag är jättenöjd med den här. Det är min första tröja i handspunnet garn, och vilken känsla det är! Det blir garanterat fler. Det ska erkännas att tröjan blev lite i tightaste laget. Jag väger lite mer nu än jag gjorde när jag började sticka. Men bara jag tar tag i och går ner de där extra kilona så ordnar nog det till sig. Passar inte tröjan så får man ändra på kroppen 🙂

Mönster: Owls av Kate Davies

Garn: 3-trådig shetland. 510 gram och 640 meter. WPI: 8

Stickor: 5,5 mm

Lilla spinnskolan del 6: Välja slända

okt 062011

Vad för slända skall man då satsa på om man vill börja spinna? Vad man gillar för sländor är en personlig preferens. Vad man vill spinna för typ av fibrer påverkar också valet. Min rekommendation är att köpa en hängande slända av medelvikt, 30-40 gram. Då får man en slända som klarar av det mesta, utom väldigt tunna garner och de allra kortaste fibrerna. Topptyngd eller bottentyngd då? Det är helt en smaksak. Det är ingen direkt skillnad på hur de fungerar och ingen är bättre än den andra. Personligen har jag mest spunnit på topptyngda sländor, och är nu sugen på att prova fler bottentyngda.

Som jag sa när jag pratade om vilka fibrer man skall välja så tycker jag dock att det är viktigt att man börjar med en fiber man tycker om och vill spinna. Och skulle det vara korta fibrer som till exempel angora från de egna kaninerna eller bomull, så är det bättre att börja med någon form av stödd slända.

Det bästa är naturligtvis även här att prova sig fram till vad man trivs bäst med. Föredrar man topp- eller bottentyngda sländor, och vilken vikt vill man ha på sin slända? Är stödda sländor din passion? Det är ju dock inte alltid man har den möjligheten, men då får man börja någonstans, och en enkel medeltung hängande slända är en bra startpunkt. Sen får man prova sig fram efter hand.

Att köpa slända

Var köper man då sin slända? De flesta som tillverkar sländor är små enperson-företag som säljer direkt till sina kunder. Och de flesta verkar finnas i USA. Sländor finns i alla prisklasser, från någon hundralapp och uppåt. En slända behöver inte vara dyr för att vara bra. Nedan listar jag några alternativ på tillverkare som gör bra sländor i olika prisklasser. Det finns många, många fler. Sök på Google eller Ravelry leta upp dina favoriter. Jag tycker att en bra slända skall inte bara skall spinna bra utan även vara vacker att titta på.

I Sverige:

Gammeldags – svensk sländtillverkare med bra sländor.

Utomlands

Spinning Forth – Enkla och bra nybörjarsländor för en billig peng.
Wooly design – Produktionssländor som är billiga och bra. Har även mer utsmyckade modeller.
Journey Wheel – mina favoritsländor.
Golding – otroligt vackra och populära sländor.

Lilla spinnskolan del 5: Sländor

okt 012011

Jag skrev i förra inlägget att vi behöver ett redskap för att få in tvist i våra fibrer och skapa garn. Det kan man göra med antingen en slända eller en spinnrock. Jag tänkte att jag skulle prata lite om olika sländor och vad de används till. Men först vill jag säga något om varför jag väljer att prata om sländor och inte om spinnrockar.

Till att börja med så är det här tänkt som en introduktion för den som vill börja spinna. Att spinna på slända är oftast den enklaste vägen in till att börja spinna. Inte för att det är lättare att läsa sig spinna på slända än på rock, för det råder det delade meningar om, men för att det är ett enkelt redskap som är billigt och relativt lätt att få tag på.

Jag vill också hylla sländan som redskap. De som känner mig vet att jag är väldigt förtjust i sländor, och jag tycker att sländan har lite oförtjänt dåligt rykte. Den ses ofta som just ett billigt sätt att se om man gillar att spinna innan man lägger ut större pengar på att skaffa en spinnrock. Det påminner mig om när jag skulle börja i musikskolan i tredje klass. Innan man fick välja vilket instrument man ville spela så var man tvungen att spela blockflöjt ett år. Det motiverades med att blockflöjt var ett instrument som alla hade råd med och att man skulle lära sig lite allmänt om musik innan man började spela något annat. Det gjorde att många såg blockflöjten som ett hinder man var tvungen att ta sig över innan man fick börja spela ett ”riktigt” instrument. Inget kan väl vara mer fel. Blockflöjten är ett fantastiskt instrument, men med ett väldigt dåligt rykte. Det är lite samma sak med sländan.

Sländan har många fördelar framför spinnrocken. Sin litenhet, enkelhet och flexibilitet är den mest uppenbara. Den är lätt att ha med sig, och lätt att plocka upp och använda när om helst. Många klagar på att det är så långsamt att spinna på slända jämfört med att spinna på spinnrock. Det är inte sant. Visst finns det garner som är mer effektivt att spinna på spinnrock, men mycket garn går lika fort eller till och med fortare att spinna på slända. Det tar dock längre tid att lära sig att spinna effektivt och fort på en slända än vad det tar på en spinnrock. Men det är ju bara en trevlig utmaning, eller hur?

Olika typer av sländor

Det finns två huvudtyper av sländor, hängande sländor (drop spindle/suspended spindle) och stödda sländor (supported spindle). Som man hör på namnet så används dessa på olika sätt. En hängande slända hänger ifrån garnet när man spinner det. Detta innebär att garnet måste var starkt nog för att bära upp sländan innan man släpper det fritt. En stödd slända däremot har alltid stöd mot underlaget, så garnet behöver inte bära dess vikt, vilket ger mindre påfrestningar på garnet medan man spinner det.

Hängande sländor

Det finns två huvudtyper av hängande sländor, bottentyngda och topptygda. Den stora skillnaden mellan dessa är var tyngden, eller trissan, är placerad på skaftet. På en topptyngd slända sitter trissan nära toppen på skaftet, medan den på en bottentyngd slända sitter nära botten på skaftet. Det finns även sländor där trissan är placerade mitt på skaftet, så kallade mittentyngda sländor, men dessa är mindre vanliga.

En slända består i princip bara av just ett skaft och en trissa. En topptyngd slända har också nästan alltid en krok i toppen av skaftet, i vilken man fäster garnet när man skall spinna mer. Det färdigspunna garnet lindar man upp på skaftet, precis under trissan.

Bottentyngda sländor har ibland också en krok i toppen av skaftet, ibland har de en skåra i skaftet och ibland ingenting. Finns det en krok eller en skåra använder man den för att fästa änden på det färdigspunna garnet i. Saknas en krok, så kan man göra ett halvslag med garnet för att fästa det. Det färdigspunna garnet lindas upp på skaftet ovanför trissan.

Topptyngd- och bottentyngd slända.

Det finns en oändlig variation av sländor i de här grupperna, vad gäller vikt och form, men principerna är desamma för de olika varianterna. Hängande sländor kan användas till att spinna de flesta typer av fibrer, men de är mest lämpade för medellånga till långa fibrer. Eftersom garnet skall bära upp vikten av sländan behöver sländan vara lättare ju tunnare garn man skall spinna. En tyngre slända får dock en större rörelsemängd, och spinner längre, så man skall inte heller välja en för lätt slända. Något som också påverkar hur sländan spinner är hur vikten på trissan är fördelad. En slända där den mesta vikten ligger långt ut på trissan spinner jämnt och länge, medan en trissa med mycket tyngd in mot skaftet kan få upp en fantastisk fart, men inte håller den så länge.

Några olika typer av hängande sländor

Stödda sländor

De stödda sländorna har som gemensam nämnare att de alltid på något vis stöds mot underlaget. De har oftast sin tyngd på den nedre delen av skaftet, men det finns även stödda sländor som i princip inte har någon tyngd alls, utan bara består av ett skaft. Oftast så låter man den stödda sländan rotera i en skål, men det finns även exempel där man låter den ha stöd direkt mot underlaget eller i handen. Som nämnts ovan så behöver inte garnet man spinner klara av att bära upp sländans vikt. Det gör stödda sländor särskilt lämpade för att spinna korta fibrer, eftersom korta fibrer behöver mycket tvist för att hålla ihop som ett garn. Med en stödd slända behöver man inte bekymra sig om att få in tillräckligt mycket tvist i garnet fort nog för att garnet inte skall glida isär.

Även bland de stödda sländorna finns den en oändlig variation, från små thaklisländor som används för att spinna bomull till de stora navajo-sländorna, som är närmare en meter långa och som man stödjer mot golvet medan man rullar den mot låret för att ge garnet tvist.

Några olika typer av stödda sländor.

Det bidde en slamsa

sep 262011

Nu har jag insett nackdelen med att inte ha så många stickprojekt på gång samtidigt. Nämligen att när man är färdig med något, så finns det inget annat att bara fortsätta på. Det krävs att man påbörjar något nytt, och det kräver lite planering och lite provlappar. Och vad gör man då, när man inte riktigt hinner planera och sticka provlappar? Ja, den här gången löstes problemet med att rota fram en härva handspunnet ur skåpet och bara börja sticka, utan mycket funderande alls. Resultatet blev en slamsa. Och ytterligare ett projekt avklarat i utmaningen 12in2011. Jag är riktigt nöjd, även om jag inte vet när jag ska få användning för den.

Mönster: Eget hittepå.

Garn: 2-trådig handspunnen finull, WPI ca 13. 200 meter.

Stickor: 5 mm

Jag har också efter en del provlappsstickande påbörjat en Laar. Men jag vet inte om jag tror att det blir bra. Jag har jättesvårt att få till stickfastheten, trots att jag använder det rekommenderade garnet. Jag har fått gå ner massor i stickstorlek och då får jag till antal maskor på bredden, men får alldeles för många varv på höjden. Frågan är om jag ska sticka lite lösare och dra i det hela så att den blir smalare och högre, för att få till stickfastheten. Jag är rådvill.Dessutom så känns det som om det blir en helt annan stickfasthet nu när jag börjat sticka på koftan, än vad det blev på provlappen med samma stickor. Varför kan det aldrig vara enkelt?

För övrigt så blir det inte så mycket stickat alls just nu. Skolan äter all min tid, och trots att jag inte tycker att jag gör annat än pluggar så bara växer berget med saker att göra. Stickat blir det bara någon stulen minut här och där. Jag hinner knappt gå på stickcafé ens. Det är jättetrist.

Lilla spinnskolan del 4: Vad ska jag välja för fibrer?

sep 242011

Nu har jag beskrivit en massa olika typer av fibrer. Vilken ska man då välja när man vill börja spinna? Ofta brukar man rekommendera att börja med ull, och att välja en medelgrov ull med medellånga fibrer. Det är ett jättebra tips, och en fiber som är lätt att spinna. Exempel på ullsorter som är bra att börja med är Blue Faced Leicester, ofta bara kallad BFL, eller corriedale. Vill man ha svensk ull är till exempel gotlandsull bra. Mest av allt rekommenderar jag egentlige att skaffa lite olika sorters fibrer att prova sig fram med, men skall man börja med bara en är en medelgrov ull bra.

Olika sorters fibrer

Viktigt är dock att påpeka att det inte finns något rätt eller fel. Man måste inte börja med en medelgrov ull. Man måste inte börja med ull över huvud taget. Känner man för silke så börja med silke. I sådant fall är tussasilke generellt lättare att spinna än mullbärssilke, eftersom den inte är lika hal. Ofta avråds man i början från att spinna korta fibrer som exempelvis bomull, för det anses svårare. Men vill man spinna bomull så börja med det. Det är en annan teknik att spinna bomull, och eftersom de flesta lär sig att spinna längre fibrer först tycker man det är svårt att spinna med en annan teknik. Men börjar man spinna bomull och det är den första teknik man lär sig behöver det inte alls vara svårare.

Någonting jag dock rekommenderar är att börja spinna med färdigpreparerade fibrer. Att preparera fibrer är en hel konstart i sig, och jag tycker att det är lämpligt att lära sig en sak i taget. Spinna först, preparera fibrer sen. Det går naturligtvis att göra tvärtom också, men jag tycker att det är mer tillfredställande att först lära sig spinna eftersom det ger ett mer konkret resultat – ett garn som går att använda att sticka och virka med. En färdig fiberpreparation är ett resultat som går att använda att spinna med, men det är det ju inte mycket nytta om man inte har lärt sig att spinna först. Många spinnare preparerar aldrig sina fibrer själva utan är fullt nöjda med att köpa färdigpreparerade fibrer. Jag själv är en av dem som sällan preparerar. Det är kanske en av anledningarna till att jag rekommenderar att börja med färdigpreparerade fibrer. Jag tänker inte försöka lära ut kardning och kamning eftersom det är något jag inte själv är särskilt bra på.

Olika fiberpreparationer

När man köper färdigpreparerade fibrer finns det olika varianter att välja på. Vanligast är kommersiellt kammade fibrer som man köper i så kallade topsband (tops). Det är fibrer som har kammats parallella och där kortare fibrer har avlägnats så att alla fibrer är ungefär lika långa. I ett topsband så kommer fibrerna i en lång sträng som kan vara av varierande tjocklek. Ibland kan man även se benämningen roving. Det är oftast en felaktig benämning på något som egentligen är topsband. En äkta roving består av kardade fibrer, där fibrerna ligger mer huller om buller, fast fortfarande i en lång sträng. Äkta roving kan vara svårt att få tag på. Kardade fibrer köper man oftare i form av kardflor (batt). Dessa består av stora platta sjok med kardad ull där fibrerna ligger lite huller om buller och fibrer av olika längd finns med. Handkardade fibrer rullas ihop i så kallade kardrullar. Kardrullar är inte en fiberpreparation som finns att köpa, utan den får man om handkardar själv.

Olika fiberpreparationer.

Från vänster till höger: Topsband, roving, kardflor.

Längst fram: kardrullar

Olika fiberpreparationer används traditionellt till olika sätt att spinna, men det finns inga regler som säger att måste göra på ett visst sätt, och alla typer av preparationer kan användas till alla spinntekniker för att åstadkomma olika typer av garn.

Även här är det bra att prova på olika typer av preparationer för att finna vad man trivs med, men skall man välja en så tycker jag att det är enklast att välja topsband. Det är också det som brukar vara lättast att få tag på.

Att köpa fibrer

Var får man då tag på sina fibrer? Det finns inte så många ställen i Sverige att köpa fibrer på, utan ofta får man vända sig utomlands. England är enkelt och bekvämt att handla ifrån. Eftersom det ligger i EU riskerar man inge tull. Frakten brukar inte heller vara särskilt dyr och man har sina saker på en vecka. Nedan listar jag några ställen jag tycker är bra och som jag brukar handla ifrån. Har ni några andra favoritställen, så skriv gärna det i kommentarsfältet, så sammanställer jag en lista.

I Sverige:

I England

När det gäller att köpa ull måste jag också nämna etsy.com. Etsy är en marknadsplats för folk som säljer handgjorda saker och hantverksmaterial, och här kan man hitta mycket. Prova att leta här efter vackra handfärgade fibrer. Det finns massor.

Vad är garn?

Nu har vi valt de fibrer som skall utgöra vårt garn, men innan vi fortsätter kan det vara bra att definiera vad garn egentligen är.

Om man har fibrer i en lång sträng och drar i dem så går strängen av. Fibrerna glider isär.

Snurrar man istället fibrerna mellan fingrarna och drar i dem så glider de sämre mot varandra, och snurrar man dem tillräckligt så glider de inte alls, och håller ihop. Vi har garn!

Garn är helt enkelt fibrer med tvist i. Att göra garn är att dra i fibrerna så att man har en lagom tjock sträng, men inte så långt att de glider isär helt, och sedan addera tvist. Man kan åstadkomma garn med bara fingrarna som ovan, men det är långsamt och opraktiskt. För att det ska gå lättare behöver vi någon form av verktyg förr att åstadkomma tvist, och för att ha någonstans att lagra det färdigspunna garnet medan man arbetar. Men det tar vi i nästa inlägg.

Lilla spinnskolan del 3: Olika typer av fibrer

sep 222011

Proteinfibrer

Naturfibrer kan delas in i två huvudgrupper. Det är proteinfibrer och cellulosafibrer. Proteinfibrer är fibrer som kommer från djur – ull, hår och silke, och de kallas så eftersom protein är den huvudsakliga beståndsdelen i dem. Det finns många olika fiberbärande djur, och jag ska kort beskriva några olika djurgrupper och den typ av fibrer de producerar.

Får

Fårull är nog det det flesta tänker på när man tänker på fibrer att spinna. Det är också min absoluta favoritfiber. Det finns väldigt många olika typer av får som producerar väldigt olika typer av ull, från merinofår som har en väldigt finfibrig ull, med kort fiberlängd och hög vågighet, till ullsorter med väldigt grova fibrer, med en fiberlängd på upp mot 50 cm, och ingen vågighet alls. Och så allt däremellan. Ull är oerhört mångsidigt.

Som jag skrivit tidigare så har ull fjäll. Ofta är det så att ju finare fiber desto fler fjäll. Det innebär att fina fibrer ofta filtar lättare. Det gör också att de har en ojämnare yta, vilket får ljuset att reflekteras sämre och fibern ser matt ut. På en grövre ullfiber ligger fjällen mer sida vid sida. De filtar inte lika lätt och har mer glans.

Många fårraser har flera typer av ull. Framförallt äldre raser har ofta dubbla fällar, en fäll med grova täckhår som skydd mot väder och vind, och en fäll med bottenull med korta, finare fibrer, som ger mycket värme. Ofta är man hos dessa raser främst intresserad av den mjuka underullen, vilken man då måste separera från täckhåren innan man kan spinna. Köper man färdigpreparerade fibrer så är detta generellt redan gjort, och man får bara den mjuka underullen.

Ull har många fina egenskaper. Eftersom det finns så många olika sorters ull går det dock inte säga att alla egenskaper stämmer på alla sorters ull. Garn spunnet av ullfibern är varm. Den har också en fantastisk egenskap att den kan absorbera så mycket som 30 % av sin vikt i vatten innan den ens känns fuktig. Och även när den är blöt så värmer den. Att ullen har fjäll gör också att fibrerna gärna håller ihop när man spinner, något som även ullens vågighet hjälper till med. Vågigheten gör även att ullgarn är relativt elastiskt och håller sin form.

Får. Bilden kommer från Mickan Thor

Getter

Getter ger också ull. I princip så pratar vi om två typer av getter när det gäller fibrer att spinna. Angorageten och kashmirgeten. Från angorageten får vi mohair. Mohair ha många egenskaper som påminner om fårull, men är varmare och starkare än ull. Den har fjäll, men de sitter glest vilket ger mohair en otrolig glans och gör att den inte filtar så lätt. Mohair från unga djur har en fin diameter vilket ger en mjuk fiber, medan fibrerna blir grövre ju äldre djuret blir.

Angoragetter.

Kashmirgeten ger den fiber vi känner som kashmir, vilket är höjden av lyx. Kashmirgeten har mycket grova täckhår, men deras underull är otroligt mjuk. Det är dock bara en liten del av kashmirgetens ull som är underull, vilket gör kashmir till en dyr fiber. Underullen har korta fibrer, med en del vågighet, men inte alls så mycket elasticitet som ull. Fibern är också betydligt varmare än ullfibern.

Kameldjur

Kameldjur är en familj som innefattar bland annat kameler, dromedarer, alpackor och lamor, varav jag tänkte säga några ord om kameler och alpackor.

Alpacka är en väldigt populär fiber. Den är varm och har liknande egenskaper som ull när det gäller att absorbera fukt. Alpacka är inte särskilt vågig, och ger därför ett garn utan särskilt mycket elasticitet. Däremot får ett plagg stickat av alpackagarn en underbar drapering. Det har dock en tendens att töja sig en hel del vid användning, just på grund av bristen på elasticitet. Alpacka har fjäll, men i betydligt lägre grad än ull, och filtar inte lika lätt. Bristen på fjäll och vågighet gör också att fibrerna lätt glider mot varandra vilket kan göra att de känns lite hala att spinna, och behöver mer tvist för att hålla ihop som garn.

Alpacka. Bilden kommer från Kusipacha Alpacka.

Kamelen är ett djur som har många olika typer av ull. Till handspinning är främst det den otroligt mjuka underullen man använder. Det är en mjuk fin ull, inte lika fin om kashmir, men med ungefär samma egenskaper. Fibrerna är korta och har en viss vågighet, men inte så mycket elasticitet. De har inte heller särskilt mycket fjäll och filtar inte så lätt.

Kamel.

Kaniner

Den fiber som vi kallar angora kommer från angorakaninen. Angorakaninnen producerar oftast fyra olika typer av ull, men till skillnad från de flesta undra ullsorter så separera man inte de olika typerna från varandra utan spinner alla tillsammans. Angorafibern är otroligt mjuk och fluffig, och saknar helt elasticitet. Den är väldigt lätt, och ger ett fluffigt och luftigt garn som är otroligt varmt.

Silkesmaskar

Den sista proteinfiber jag tänkte tala om är silke. Silke skiljer sig från de andra proteinfibrerna såtillvida att det inte är en hårfiber. Den produceras av silkesmaskar som skapar sin kokong av en tunn, tunn silkestråd. Det är denna silkestråd vi använder som silkesfibrer. Varje kokong är gjord av en enda lång silkestråd, och silkesfibrer kan vara flera hundra meter långa. De fibrer som är av hög kvalitet nog att linda upp i ett stycke används främst i industriellt producerade tyger. De silkesfibrer som är tillgängliga för spinning är sådana som inte haft nog hög kvalitet att linda av kokongen i ett stycke. Dessa kammas tillsammans till topsband som sedan kan spinnas ifrån. Silkesfibrer finn också tillgängliga som ”silk hankies”, vilket är hela silkeskokonger där masken är borttagen och som är utsträckta till platta lager som man kan spinna ifrån.

Silkesfibrer har inga fjäll, och har en fantastisk lyster. De glider väldigt lätt mot varandra och känns hala att spinna, och de kräver mycket tvist för att hålla ihop som ett garn. Även om de silkesfibrer som är tillgängliga för handspinning inte är de allra längsta fibrerna avlindade i ett stycke så är det en förhållandevis lång fiber, men det varierar från gång till gång hur långa fibrerna i ett topsband är. Silke från topsband kan producera ett otroligt glansigt och slätt garn, medan silke från ”silk hankies” är svårare att spinna jämnt och ger ett garn med mera textur.

Det finns två typer av silke, mullbärssilke och tussasilke, vilka kommer från två olika typer av silkesmaskar. Mullbärssilke är glänsande vitt och väldigt blankt. Namnet kommer av att dessa silkesmaskar uteslutande äter mullbärsblad. Tussasilke är inte lika blankt och kan variera mycket i färg, men har oftast en ljus gyllenbrun färg. Tussasilke benämns ibland som vild silke, även om de precis som mullbärssilke föds upp kommersiellt.

Silkeskokonger.

Cellulosafibrer

Cellulosafibrer är fibrer som produceras naturligt av växter. Växtfibrer som är vanliga att spinna är bomull och lin.

Bomull

Bomullfibrer består i princip av ren cellulosa och fibern utvecklas runt bomullsplantans frökapsel som små fluffiga bollar. Bollarna plockas och frökapslarna rensas bort för att få kvar bara fibrerna. Bomullsfibrer är korta fibrer utan vågighet. Det är starka fibrer, och de är starka när de är våta. Eftersom fibrerna är korta kräver de mycket tvist för att hålla ihop som ett garn. Bomullfibrer håller till skillnad från ull och andra proteinfibrer värme borta från kroppen, och passar bra i varmare väder. Bomull saknar helt elasticitet.

Bomull

Lin

Linfibrer härrör från cellulosa som finns inne i stjälkarna i linplantan. Det är en lång process från planta till fiber att spinna. Efter skörd så torkas linet och frökapslarna repas bort. För att komma åt fibrerna måste linet sedan rötas, vilket innebär att man låter linet ruttna något för att lösa upp bindningarna mellan linfibrerna och de övriga delarna av strået. Det är viktigt att linet rötas lagom mycket. För lite så är det svårt att skilja ut fibrerna, och för mycket så förstörs de. När linet är färdigrötat bråkas linet. Då slår man sönder linstjälkarna. Därefter skäktas linet, vilket är en process för att ta bort de lösa stjälkdelarna. Den sista delen i processen är häckling då linfibrerna kammas och de sista bitarna av stjälkarna avlägsnas. Det är fascinerande hur man överhuvudtaget kommit på den här processen.

Linfibrer är långa och starka fibrer, och liksom bomull så är den sval att ha på sig då den drar värmen bort från kroppen. Lin känns ofta strävt och hårt, men blir mjukare och glansigare ju mer man hanterar det och tvättar det. Lin saknar vågighet och är helt oelastiskt men ger en fin drapering.

Lin

Konstfibrer

Konstfibrer är fibrer tillverkade av människan. Det finns två huvudtyper av konstfibrer – regeneratfibrer och syntetiska fibrer.

Regerenratfibrer

Regereratfibrer är fibrer som är industriellt framställda ur naturliga polymerer. Det kan göras ur både cellulosa och proteiner. Regereratfibrer har blivit populära på senare år då de framställs ur förnybara källor, till skillnad från syntetiska fibrer.

Rayon

Fibrer som är kemisk framställda ur cellulosa kallas för rayon, oavsett vilken ursprungskällan till cellulosan är. Det finns två huvudsakliga metoder för att göra detta, viskosprocessen och lyocellprocessen. Båda dessa processer löser med hjälp av kemikalier upp cellulosan för att sedan spruta ner i en tunn stråle i en lösning som får den att stelna till långa fibrer vilka sedan kan spinnas till tråd. Skillnaden är att lyocell-processen använder kemikalier som är mindre miljöfarliga än viskosprocessen. Nackdelen med fibrer tillverkade med lyocell-processen är att de är svårare att färga än fibrer framställda med viskos-metoden, och kräver ytterligare kemisk behandling för att ta färg bra och för att inte noppa.

Regeneratfibrer från cellulosa benämns ibland artificiell silke. Att skapa silke på konstgjord väg var målet när man började utveckla dessa fibrer, och de delar många egenskaper med silke. Det är långa fibrer med fantastisk glans, och de har inga fjäll. De har en mjuk och sval känsla mot kroppen. Fibrer framställda med viskosprocessen finns under namn som viskos, modal, acetat och bambu. Bambu kan även framställas naturligt på samma sätt som lin, men den bambu som finns att köpa är generellt en regeneratfiber. Fibrer framställde med lyocell-processen är exempelvis tencel och seacell.

Tencel

Azlon

Azlon är regeneratfibrer som är framställda ur proteiner. Processen för att framställa regenererade fibrer ur protein är i princip den samma som för att göra det ur cellulosa. Azlon-fibrer kan framställas ur allt protein. Exempel på sådant som används är soja, mjölk och majs. Proteinet extraheras kemiskt ur dessa och löses upp till en lösning, som sedan sprutas ner i tunna strålar i andra kemikalier som får dem att stelna till fibrer. Regeneratfibrer från protein har egenskaper som påminner om silke.

Syntetiska fibrer

Syntetiska fibrer är framställda helt på kemisk väg, ofta från oljeprodukter, och inkluderar material som akryl, nylon och polyamid. Det finns en uppsjö syntetiska fibrer, men olika frasmtällningmetoder. Syntetiska fibrer används dock ganska sällan i handspinning så jag går inte närmare i på dem här.

En tröja

sep 182011

Min Green Gable är färdig. Jag var riktigt duktig när jag stickade den är tröjan. Jag stickade flera provlappar för att storleken skulle bli rätt, och jag tvättade och blockade dem. Enligt provlappen så töjde sig garnet ganska mycket, och tröjan har sett rätt liten ut när jag stickade. Men jag litade på provet och förväntade mig att den skulle växa i blockningen. Det gjorde den, men inte i närheten av så mycket som provlappen gjorde. Så den sitter rätt så tight. Särskilt ärmarna är en katastrof. Jag vet att jag borde repa upp dem och sticka om, men jag är så less på den här tröjan att jag inte vet om jag orkar. Risken är att den hamnar längst in i garderoben som ett dåligt samvete. Just nu känns det som om alla mina stickningar bara blir fel, hur noggrann jag än är. Jag tror jag ska övergå till att sticka saker som inte behöver passa… Bortsett från att stickfastheten gick åt skogen, så är jag inte heller jättenöjd med mönstret, och jag har ändrat det mesta. Framförallt så stämde inte måtten. Stickfasthet och antal maskor summerade inte upp till de angivna färdiga måtten. Skumt tycker jag. Det blev en hel del justerande.

Mönster: Green Gable

Garn: Cascade 220 Heathers, färg: garnet

Stickor: 4 mm

Lilla spinnskolan del 2: Om fibrer

sep 152011

Det viktigaste när vi skall göra garn är inte vilket redskap vi använder. Det bär mig lite emot att säga eftersom jag älskar olika fiberredskap och brukar försöka hävda att jag faktiskt behöver alla de olika varianter jag har. Det viktigaste är den fiber som skall bilda vårt garn. Det är inte nödvändigt att ha en massa kunskap om fibrer bara för att lära sig spinna garn, men jag är en person som tycker att det är lättare om man kan lite teori också. Så nu blir det fiberteori.

Det mesta jag kan om fibrer och spinning har jag lärt mig genom att läsa och prova. All litteratur jag har är på engelska och därför har jag också lärt mig terminologin på engelska. Jag kommer att försöka skriva på svenska så gott jag kan, men i vissa fall känns mina termer som egenpåhittade översättningar, och i vissa fall har jag inte lyckats hitta svenska ord alls. Oavsett så kommer jag när jag skriver spinntermer att även skriva den engelska termen i parantes efter.

Vad är fibrer?

Vad menas med fibrer då? Det finns många olika definitioner på fibrer, beroende på i vilket sammanhang man befinner sig. Det jag diskuterar här är textilfibrer. Textilfibrer beskrivs av mitt uppslagsverk som en långsmal och böjlig struktur som har en längd som är minst 100 gånger större än dess diameter, och som utgör grundstrukturen i textilier. Dessa kan delas upp i naturfibrer och konstfibrer. Vad det innebär hörs i princip på namnet. Naturfibrer är fibrer som bildas naturligt, på biologisk väg medan konstfibrer är industriellt framställda. Naturfibrer är det som är mest intressant när det kommer till handspinning och är det jag kommer prata mest om här, även om det blir något ord om konstfibrer också.

Fiberkarakteristik

Innan jag börjar beskriva olika typer av fibrer vill jag säga några ord om hur man kan beskriva fibrer. En fiber karakteriseras av sin längd (staple length) sin diameter och sin vågighet (crimp). Många proteinfibrer har även fjäll (scales) som också påverkar hur de beter sig när man använder dem.

Schematisk bild över fiberlängd, vågighet och fiberdiameter

Fiberlängd

Med fiberlängd menar man längden på varje enskild fiber. Fiberlängden varierar enormt mellan olika typer av fibrer, från någon centimeter hos till exempel bomull till flera tusen meter hos en del konstfibrer. De flesta naturfibrer är dock max 50 cm långa. Undantaget är silke som har en fiberlängd på flera hundra meter. Fiberlängden påverkar hur man spinner en fiber och hur det resulterande garnet blir. Riktigt långa fibrer av högsta kvalitet används främst i industrin, och de fibrer man som handspinnare kan köpa är sällan längre än upp till 50 centimeter.

Fiberdiameter

Med diameter menas varje enskild fibers tjocklek. Det finns flera sätt att beteckna detta. Det sätt som numera är vanligast är att beteckna tjockleken med det faktiska måttet. Man mäter fibertjocklek i micron, vilket är det samma som mikrometer alltså tusendels millimeter. Det brukar betecknas med den grekiska bokstaven μ. Ju lägre microntal desto tunnare, och mjukare, fiber. Exempelvis så har merinoull, som är den ullsort med finast fibrer ett microntal på ca 18-25 μ.

Ett annat sätt att beteckna fiberdiameter är Bradfordsystemet (Bradford count). Bradfordsystemet betecknar hur många härvor om 512 meter som kan spinnas av 1 pound (454 gram) ull. Beteckningen 60s betyder alltså att man skulle få ut 60 härvor garn ur 1 pound och så vidare. S står för singles, dvs entrådigt garn, och man syftar på den finaste tråd man teoretiskt kan spinna. Bradfordsystemet anges oftast i jämna tiotal, och ju högre tal desto finare fibrer. Bradfordsystemet var det mest använda systemet innan man kunde mäta fibertjockleken med exakta mått.

Det finns även USDA-gradering (USDA grade), vilket är ett system där det amerikanska jordbruksdepartementet har kopplat ihop micronnummer med Bradfordsystemet. USDA-gradering beskrivs med samma typ av numrering som Bradfordsystemet, och varje tal är kopplat till en given fiberdiameter. Eftersom numreringen ser likadan ut är det dock svårt att veta om det är Bradfordsustemet elelr USDA-gradering som har använts för att beskriva en fiber.

Det är bra att känna till de här måtten, för något av dem är ofta angivet när man köper ull och andra fibrer, och det ger en uppfattning om vilken typ av fiber man får.

Vågighet

En fiber karakteriseras också av sin vågighet (crimp). Vågighet anges ibland som vågor per centimeter. Det finns fibrer med allt ifrån tio vågor per centimeter till de som är helt raka utan några vågor alls. Oftast ser man dock inget mått på vågigheten, utan beskrivningar som ”fine crimp” och ”medium crimp” är vanligast. En fibers vågighet påverkar hur väl de håller ihop när man spinner dem, och också hur elastiskt garnet blir.

Fjäll

Fjäll (scales) är en egenskap som de flesta proteinfibrer har i varierande grad. När ull och hår växer bildas celler på utsidan av fibern som är platta och oregelbundna till formen. Dessa ligger på fiberns yta, lite omlott och bildar fjäll, precis som fjällen på en fisk. Detta gör att fibern får en ojämn yta och det är dessa fjäll som gör att ull kan filta. Processen när ull filtar innebär att dessa fjäll hakar i varandra och fibrerna hålls samman. Hur dessa fjäll ser ut ger fibrerna mycket av dess karaktär.

Fjäll på en ullfiber.

Superwash-behandling

Att ull filtar är en egenskap som många inte tycker om. Det går exempelvis inte att tvätta ull i tvättmaskin utan att den filtar och krymper. För att kunna tvätta ull i tvättmaskin superwashbehandlar man ofta ull. Det finns olika processer för detta, men de går ut på att göra ullfibern slät och utan fjäll, så att dessa inte kan haka i varandra. Man kan antingen doppa ullfibern i en polyamidlösning som fyller ut fjällen, i princip kan man säga att man plastar in fibern, eller så fräts fjällen bort på kemisk väg. Jag är ingen vän av superwashbehandling. Den tar bort många av ullens fantastiska egenskaper och det är en energikrävande process som nyttjar mycket kemikalier och är allt annat än miljövänlig.

Lilla spinnskolan del 1: Varför spinna?

sep 132011

Jag har på sistone fått ganska många frågor som handlar om att börja spinna. Och istället för att bara svara lite kort till de som frågar tänkte jag att jag kunde sätta ihop ett litet inlägg med spinntips. Jag är verkligen inte någon expert, men lite har jag hunnit lära mig på de år jag har hållit på och jag delar gärna med mig. När jag väl började skriva insåg jag dock snart att det snarare får bli en serie med inlägg. Det finns ju så mycket att berätta, och ett enda inlägg skulle bli alldeles för långt. Så nu börjar lilla spinnskolan.

Varför spinna?

Jag tänkte börja med ett lite filosofiskt och flummigt inlägg om varför man överhuvudtaget skall bry sig om att spinna sitt eget garn. Man kan ju köpa garn i affären. Detsamma kan man ju egentligen säga om att sticka. Varför sticka din egen tröja, när det finns billiga att köpa? I dagens samhälle är det nog inte så många som handarbetar enbart för den färdiga produktens skull. Det är inte som det var förr, när handarbetet var en nödvändighet och det sätt man försåg familjen med kläder. Handarbete idag handlar för det mesta om processen. Att själv åstadkomma en tröja genom att sticka den. Att känna tillfredställelsen av att skapa något med sina egna händer. Att göra precis det där plagget som jag vill ha, i precis den färg och form som passar mig.

Många som stickar och virkar är nöjda med att börja från ett färdigt nystan garn i sin skapande process, men för en del blir det ett naturligt steg att även börja fundera på materialet man använder i sitt skapande. Garnet. Det finns ju stora mängder väldigt trevliga garner att köpa. Men när man köper garn har man ingen större kontroll över det. Man kan inte påverka hur det är spunnet, och vilka fibrer som har använts. Och man får inte uppleva den fantastiska känslan av fibrer som löper genom händerna och blir ett användbart garn av precis den typen som man vill. Att spinna själv ger också en fantastisk möjlighet att uppleva och undersöka olika typer av fibrer. När man köper ett garn så får man oftast bara veta att det är ett ullgarn. I några få fall talas det om vilken typ av ull, men oftast inte. Och ull och ull är inte samma sak. Det finns en otrolig variation mellan olika ullsorter, från den mjukaste merinoullen till betydligt grövre ullsorter. Och det är ju inte bara får som ger fibrer. Det finns andra djur som också ger fantastiska fibrer att spinna. Och så finns ju även alla växtfibrer. Möjligheterna är oändliga.

Att spinna sitt eget garn ger också en otroligt mycket större förståelse för materialet man arbetar med. Vad det är som påverkar hur ett garn beter sig är man stickar med det. Varför olika material beter sig på olika sätt även om de är spunna på samma sätt. Och vilket garn passar till vad? Det är naturligtvis inte kunskap som kommer automatiskt bara för att man spinner, men man får så många möjligheter att fundera på det och att experimentera med det.

Den allra viktigaste anledningen för mig att spinna och allt annat handarbete är dock lusten i skapandet!

Vad behöver man för att börja?

Man behöver inte särskilt mycket för att börja spinna. Det som krävs är någon form av fibrer att spinna och något spinnredskap. Rent teoretiskt går det att skapa garn med bara fibrer och fingrarna, men det är inte praktiskt. Det enklaste och billigaste spinnredskap man kan skaffa sig är en slända, och det är sländan som redskap jag kommer att koncentrera mig på framöver. Sländan är ett fantastiskt litet redskap. Det är inte mycket mer än en pinne med en tyngd på, och ändå är det ett otroligt flexibelt redskap som du kan åstadkomma alla typer av garn på.

Svaret på frågan vad man skall skaffa för saker för att börja går att svara på så kort och koncist som ”en slända och lite ull”. Det är dock ett svar som går utveckla betydligt mer än så, och det är det kommer jag försöka göra framöver. I kommande inlägg kommer jag gå igenom lite om olika fibrer och vilka fiber som är lämpliga att börja med. Jag kommer också berätta lite om olika typer av sländor, vad de används till och hur man använder dem. Lite tips om var man kan få tag på material blir det också.

Äldre inlägg Nya inlägg