I dag är sista dagen innan skolan börjar med en ny termin. Augustis tentor är skrivna, och jag är alldeles ledig. Jag är inte jätteinspirerad att dra igång terminen, men samtidigt så ska det bli lite skönt med rutiner i vardagen igen. Jag ägnar den sista lediga dagen åt att samla kraft och energi.
Vad ägnar ni er söndag åt?
Nu äntligen har jag lyckats få med min min fotograf ut och fota en färdig kofta. Det är sommarkoftan Miette som är färdig. Och hur söt modellen än är, så är det en hel del jag inte är nöjd med på den här koftan. Men så här blev den i alla fall.
Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt att sticka i bomull, men det gick hur bra som helst. En positiv överraskning. I övrigt är den här koftan att typiskt exempel på att inte tänka efter före. För jag borde ha insett redan innan att det inte skulle bli bra.
Framförallt så är det storleken. Den ser ok ut när den bara är knäppt upptill, men knäpper jag hela så ser jag ut som en stoppad korv. Och det borde jag ha förstått. I mönstret fanns storlek 34″ och storlek 40″. 34″ är precis i minsta laget till mig på en kofta, men 40″ skulle bli alldeles för stort, så jag valde den lilla. Och det blev trång. Problemet ligger dock främst i att den är formad med bystkilar. Bystkilar är säkert bra om man är storbystad, men för mig, som är relativt platt är de väldigt onödiga. Det räcker alldeles utmärkt med ett par minskningar i sidan. Tack vara bystkilarna så minskar omkretsen på koftan markant till under bysten. Och på en storlek som redan från början var lite liten, blir det väldigt litet. Framförallt på en del av kroppen där man gärna vill ha lite rörelsevidd. Dessutom så ser de där bystkilarna väldigt konstiga ut när man går med koftan helt uppknäppt, och jag tycker om att kunna använda min koftor så också. Att inte ha så stor byst ger ofta det här problemet när det gäller att välja storlek. Det är ju oftast just bystmåttet man går efter, men väljer man en storlek som är lagom runt bysten blir det ofta för litet längre ner. Och det blev extra mycket så på den här modellen.
Hursomhelst så lärde jag mig i alla fall något. Som att det alltid är värt att ta den där extra tiden att fundera lite innan börjar på en kofta eller tröja, även om man är ivrig att komma igång och egentligen bara vill följa ett mönster. För det är ju så mycket roligare när resultatet blir som man vill. Och inte är det särskilt svårt heller. Bara man orkar tänka.
Sommaren går fort och tiden bara springer ifrån mig. Det är nu över en vecka sedan Tour de France och därmed Tour de Fleece började. Jag funderade länge innan touren vad jag skulle spinna i år. Förra året spann jag massor, och jag visste att jag inte skulle ha varken tid eller lust att spinna lika mycket i år, men bestämde mig för att i alla fall spinna varje dag och att beta av lite gamla projekt jag har liggande. Det sprack nästan från start. Jag har inte hunnit spinna varje dag. Men jag har i alla fall fått till några timmar vid spinnrocken, vilket är betydligt mer än jag har spunnit på länge.
Jag började med att spinna upp den ull jag kardade på förra sommarens kardgille. Den har legat i en låda i klädkammaren och tagit plats sedan dess, och jag tyckte att det var på tiden att göra garn av den. För ovanlighetens skull har jag spunnit helt utan ett syfte, annat än att spinna upp ullen, men jag skall nog hitta god användning för det här garnet också vad det lider. Normalt sett köper jag topsband och spinner av, men som omväxling så har det faktiskt varit trevligt att göra hela processen, från en hög smutsig ull direkt från fåret och till färdigt garn.
Just nu håller jag på och spinner en härligt röd merino till en mössa. Ett projekt som påbörjades för bra länge sedan och som har legat i träda sedan dess. Jag tror att det kan bli riktigt bra, även om merino inte är en favoritfiber.
Även om jag inte spunnit mycket på senare tid så stickar jag i alla fall en hel del. Efter att ha rensat upp i UFO-högen har jag till min stora förvåning blivit en person som i princip bara stickar på ett projekt i taget. Det är inte så att jag har tappat lusten att påbörja nya saker. Jag ägnar allt för mycket tid åt att planera kommande projekt istället för att sticka på de jag har. Men jag uppskattar verkligen att få saker färdiga. Och det händer mycket oftare när jag inte börjar på nytt hela tiden. Pågående just nu är tröjan Green Gable, stickade i Cascade 220.
Skator är en av de vackraste fåglar jag vet. På lite avstånd ser de bara svarta och vita ut, men på nära håll och lite solljus glimmar de i alla möjliga nyanser av svart och vitt, blått och grönt. Jag kan sitta och titta på dem hur långe som helst. Så när för en tid sedan såg det här vantmönstret med skator på visste jag att jag bara måste sticka det någon gång. Någon gång är här nu och vantarna är färdiga.
Jag är jättenöjd. Ett fantastiskt mönster med väldigt härligt flyt. Väldigt enkelt men väldigt effektfullt. De kommer att värma mina händer skönt i vinter. Och så gjorde jag av med ytterligare lite garn ur gömmorna. Det är inte heller fel.
Nu är föreläsningssjalen färdig. Långa varv blev det på slutet. Jag är jättenöjd. Enkel och vacker, utan allt för mycket krusiduller. Precis som jag vill ha det. Mycket större än vad jag hade väntat mig blev den också, trots att jag inte hade så mycket garn.
Jag bestämde mig tillslut för att sticka den smalare kanten från Aeolian shawl, och skippade pärlorna. Jag insåg att de inte var tillräckligt många, och att jag ändå aldrig hade blivit färdig om jag skulle sitt och pilla på pärlor på var och varannan maska.
Det här var garn ur de egna gömmorna, så sjalen kvalar in i utmaningen 12in2011. Det här var mitt fjärde projekt i den utmaningen. Eftersom vi har kommit till månad sex ligger jag lite efter, men det ska nog ordna sig.
För att råda bot på problemet har jag börjat på ytterligare ett projekt med garnlager-garn. Det blir ett par vantar med skator på. Jag gillar att sticka vantar på sommaren. Riktigt ullgarn som inte är superwash-behandlat är väldigt skönt att sticka i när det är för varmt. Svetten bara försvinner och det blir inte alls så klibbigt. Och det är skönt med små projekt som inte måste ligga iknät och värma. Och så finns det ju faktiskt en chans att bli färdig till vintern om man börjar i tid.
Det stickas inte så mycket här just nu. Terminen är inne på sin slutspurt så jag har en del annat att syssla med just nu. Men ett och annat varv blir det emellanåt.
Det här har varit min föreläsningsstickning på sistone. Det är en enkel sjal i slätstickning. Lagom enkelt för att kunna koncentrera sig på föreläsaren, men ändå något att sysselsätta händerna med. Tanken är att det skall bli en spetskant på den också. Jag måste bara räkna ut hur långt jag kan sticka innan det är dags att börja på kanten, så att garnet inte tar slut innan sjalen är slut.
Jag funderar också på att sätta lite pärlor i kanten också. Jag har några fina blå som jag tror skulle passa, men jag är inte säker. Det är ett evigt pill att sätta dit pärlor tycker jag. Är resultatet värt det? Vad tror ni?
Jag har faktiskt ett färdigt projekt också, men i väntan på att jag lyckas få med mig min fotograf ut för riktiga bilder så blir det bar en liten tjuvtitt.
Jag är inte den som syr särskilt ofta, men nu har jag letat fram min gamla symaskin. Jag vet att jag har klagat på den förut, men jag har egentligen en helt fantastisk symaskin. Det är en gammal Bernina från slutet av 60-talet, som mamma fick när hon var liten, och som jag har fått ärva.
Min klagomål tidigare berodde på att undertråden trasslade så fort man försökte sy lite långsamt, men efter att ha varit på lite service hos pappa så går den som en klocka. Pappa brukar säga att han blir lycklig av att titta inuti den, och jag kan inte annat än hålla med. Titta vilken underbar mekanik! Den kanske inte kan så avancerade saker, men det det kan det gör den bra.
Anledningen att symaskinen har kommit fram är att jag behöver ett par jeans. Det tycks omöjligt att hitta några att köpa, som både passar på min kropp och är snygga. I höstas fann jag dock en basmodell på Lindex som jag verkligen gillade och som satt bra. När dessa nu gick sönder för ett par veckor sedan tänkte jag att det bara var att gå och köpa ett par nya i samma modell. Men trots att de fortfarande hette precis som då var modellen helt annorlunda. Jag fick gå upp fyra storlekar för att överhuvud taget få på mig dem och då satt de inte så snyggt längre. Och efter att ha provat igenom lagret av jeans i så gott som varenda butik i Uppsala har jag nu gett upp och tänker istället försöka sy mig ett par.
Jag har egentligen inte sytt så mycket alls sen slöjden i högstadiet, men nu är det alltså dags att försöka. Jeans kanske inte är det lättaste att börja med, men vill man så går det mesta. För tillfället pågår demontering av de där favoritjeansen, som jag tänkt att använda som mönster. Jag sitter och sprättar och funderar på hur fickor och gylf egentligen är konstruerade. Det är rätt så skoj, men tidskonsumerande 🙂 Förhoppningsvis går det bra, så jag kan visa upp ett par färdiga byxor här om ett tag.
Stickar gör jag också så smått. Bomullskoftan jag påbörjade innan påsk växer så sakteliga. Av någon anledning stickar jag dock fel mest hela tiden, och får repa upp och sticka om titt som tätt. Varför vet jag inte för det är verkligen inget svårt mönster, men det går lite troll i den här koftan nu. Har i alla fall tagit mig förbi ärmhålen nu, och stickar på kroppen. Förhoppningsvis kan den växa lite till på kvällens stickcafé.
I början på veckan fick jag ett mjukt paket i min brevlåda. Lite förvånad blev jag allt. Jag hade ju inte beställt något. När jag öppnade hittade jag kedjebroderiet som Ä i A Gart dragit igång.
Till en början blev broderiet bara liggande. Hur skulle jag, total nybörjare när det gäller yllebroderi, våga sy något på det här. Men så insåg jag att det bara var att börja. Jag tycker fortfarande att det är lite skrämmande att bara sy sådär, på fri hand. men roligt är det. En liten fågel blev mitt bidrag till broderiet. Självkritisk som jag är så är jag ju inte helt nöjd, men jag tycker i alla fall inte att jag förstörde broderiet.
Nu är broderiet nerpackat och ska postas till nästa brodös. Det ska bli så roligt att se det färdiga resultatet sedan.
Handarbetandet har annars gått lite på sparlåga de senaste veckorna. Det är mycket att göra i skolan och tiden räcker inte riktigt till. Men igår påbörjade jag en ny stickning. Och nu har jag brutit mot förrådsstickandet. Jag ville ha en ny vårkofta och tänkte att jag skulle ge bomull en chans. Jag har egentligen aldrig stickat i bomull, men fått för mig att jag inte gillar det. Men ull är lite för varmt för en vårkofta, så nu ska jag göra ett försök med bomullsgarn. Men något bomullsgarn fanns det ju naturligtvis inte i garnlagret, så det fick bli ett besök på Yll och Tyll. Koftan jag har påbörjat är Miette. Jag tror dock att jag ska göra den lite längre än originalet.
Jag städade lite i ett skåp häromdagen och fann en bunt med provlappar liggande i en enda röra. Jag tog fram dem och kände att jag inte alls vet vad jag ska göra med dem. att slänga dem känns bara så fel. Samtidigt som de knappast gör någon nytta liggande i en hög, utan några som helst anteckningar till. Ska det vara någon mening med dem vore det ju i alla fall vara bra att veta vilket garn och vilka stickor som använts. På en del kan jag nog klura fram det, men inte på allt. Frågan är om det är värt att sortera dem och spara dem. Vad gör ni med era provlappar?
Oavsett vad som händer med den där högen, så tror jag att jag ska gå och skapa en provlapp till nu. Jag är precis i sluttampen på en tröja och behöver ett nytt projekt. Jag tror att jag ska provsticka lite i det fina indgofärgade garnet som vi färgade under en härlig, regning förmiddag i somras. Jag tror det ska få bli en kofta av det.
Projekt nummer 3 i utmaningen 12 in 2011 är nu klart. Det blev sjalen Damson. Garnet fick jag i julklapp i förra årets julklappsbyte på stickcafét. Det är färgat av allra bästa Färghäxan. Visst är det fint!
Jag gillar verkligen formen på den här sjalen. Den ligger så fint över axlarna. Och så gillar jag enkelheten, med bara rät- och slätstickning. Jag tycker också att det är ett mönster som fungerar bra med flerfärgade garner. Flerfärgade garner behöver ju ett ganska enkelt mönster så att garnet får komma till sin rätt och visa hur vackert det är, utan att ta över det stickade mönstret.
Den här stickningen var egentligen tänkt som en föreläsningsstickning. I tentaperioder är det dock bra med någon tanklös stickning att rensa hjärnan lite med, och den här flöt på så bra att den hann bli färdig innan de nya föreläsningarna började. Så nu behöver jag en ny. Tips mottages gärna. Det ska vara en enkel stickning så jag inte behöver tänka på stickningen, utan kan koncentrera mig helt på att lyssna. Och så får den inte vara för stor. Den måste få plats i en redan överfull skolväska.