Aug 112009
 
Känner mig alldeles euforisk idag och blev motiverad att ägna mina alldeles övergivna blogg en liten tanke igen. Orsaken till euforin har förvisso inget alls med hantverk att göra utan kommer sig av ett alldeles ovanligt härligt cykelpass. 8 underbara mil alldeles ensam på vägarna runt Uppsala, i perfekt träningsväder, där allt bara flöt på och kändes hur lätt som helst. Och en kvart efter att jag kom hem från min 3-timmars cykeltur började det regna. Ibland har man tur med vädret. Men inte var det cykling den här bloggen skulle handla om, även om det idag fick fungera som allmän inspiration för att faktiskt skriva något här.
Min sommar har varit olyckligt befriad från det mesta vad hantverk heter. Jag trodde som vanligt att jag skulle hinna så mycket när jag blev ledig från skolan, och som vanligt hade jag så fel, så fel. Nu skulle ju tiden ägnas både åt att jobba, och att plugga lite vid sidan om. Och därtill tro att jag skulle ha gott om tid till både träning och hantverk. Jag är nog lite naiv…
Men jag har i alla fall inhandlat mig en liten leksak. En ny slända nämligen. En rysk slända närmare bestämt. Jag blev nästan lite förskräckt när jag fick se den. Den ser inte ut som något man kan åstadkomma garn med. Men efter lite övning så blir det faktiskt något garnlikt resultat. Den fantastiskt fula skålen jag använder är ett loppisfynd för hela 5 kronor, och den fungerar faktiskt väldigt bra att spinna i.
En rysk slända är en typ av stöd slända. Alltså inte en slända som hänger fritt i luften, som de jag brukar använda, utan en man snurrar stödd i en lite skål. Att sländan hela tiden är stödd mot marken innebär att det inte blir någon stor påfrestning för det nyspunna garnet och det ska med övning gå att spinna riktigt tunt garn på den här. Traditionellt har de använts till att spinna garn till de klassiska Orenburg-sjalarna. Spindelvävstunna sjalar med massor av spetsmönster som ska kunna dras genom en vigselring. Garnet till dessa spanns av ull från Orenburg-geten, som om jag har förstått saken rätt är i princip samma sak som kashmir, fast geten bor i Orenburg-området istället. Man tvinnade sedan kashmir-tråden med en tr
åd silke och stickade de här fantastiska sjalarna. Sättet att tvinna med en ryska slända är också lite annorlunda mot vad man brukar göra. Man tar nämligen de två trådarna och lindar dem tillsammans på sländan. Sedan tvinnar man dem tillsammans medan man tar av garnet från sländan och nystar ett litet nystan som man har i handen. Jag har redan insett att jag nog behöver en slända till så man slipper nysta av det tunna ömtåliga garnet från den första sländan för att sedan linda tillbaka det tillsammans med silketråden, utan kan linda direkt från en slända till en annan.
Att läsa sig den här tekniken visade sig inte vara helt lätt (vad hade jag väntat mig…). Här får man verkligen öva på ”long draw”. Efter lite övande med merino och alpacka ville jag prova med riktigt kortfibrig ull. Sländan är ju gjord för att spinna kashmir, och den har ju väldigt korta fibrer. Kashmir har jag än så länge inte i mitt ullager, även om jag nu blivit väldigt sugen på att köpa, så jag rotade fram lite angora. Vit, fluffig, kort kaninull. Det visade sig vara betydligt lättare att spinna angora än merino på den här sländan, och även om det krävs mycket övning innan jag kan spinna en jämn fin tråd, så börjar det i alla fall arta sig. Jag har också märkt att det spela stor roll hur ullen är preparerad. Att spinna direkt från topsbandet tyckte jag inte fingerade alls bra. Ullen är för lillplattad och kompakt och flyter inte ut så smidigt. Bäst har hittills fungerat att karda ullen lite lätt och spinna från ”rolags”. Jag misstänker dock att mina kardor inte riktigt är täta nog för att karda angora bra, och det märks på resulta
tet. Eller så försöker jag bara skylla på det, när det egentligen är jag som usel på att karda. När allt fungerar bra och ullen är välpreparerad känns det i alla fall som om man har smör i handen och det bara flyter ut en tunn fin tråd alldeles av sig självt. Nästan magiskt. För det mesta så känns det inte riktigt så dock…
Här är i alla fall min första lilla provhärva. 1 tråd angora och 1 tråd silke, ca 32 WPI. Inte så jämnt som jag skulle vilja, och jag behöver verkligen ha mer tvist i angoratråden. Den går av nästan bara man tittar på den. Men jag är ändå väldigt förtjust i min lilla härva, och den är bland det mjukaste jag någonsin känt på! Jag är väldigt sugen på att spinna tillräckligt med sådant här garn för att det åtminstone ska räcka till en liten spetshalsduk. Det känns lite som ett evighetsprojekt för det går minsann inte fort att spinna, men det kan det väl vara värt. Bäst av allt tycker jag nästan är att man kan sitta lätt tillbakalutad i soffan med sländan i knät och spinna. Avslappning :)