Min fårmössa är färdig! Den var riktigt snabbstickad. Det gick liksom inte att sluta sticka. Bara ett varv till. Och ett till. Och ett till… Och sen var det klart. Många färger är det och trådar att fästa blev det. Men det var så värt det. Roligaste stickningen på länge. Och med ett fantastiskt resultat. Jag älskar min mössa.
En av min favoritdesigners är Kate Davies. Hon har gjort många fina mönster, exempelvis Owls och Manu som jag har stickat tidigare. Och nu fick hon mig att bryta alla mina löften till mig själv om att inte köpa mer garn och mönster i år. När mönstret Sheep Heid kom ut tog det inte många minuter innan jag hade köpt det. Den är stickad i bara naturfärger i garn från Jamiesson & Smith. Jag velade en liten (med betoning på liten) stund innan jag bestämde mig för att faktiskt köpa alla nio nyanserna av det rekommenderade garnet.
Garnet är alldeles fantastiskt vackert. Tänk att det finns får i så många färger. Nio nystan är dock en hel massa garn till en mössa, och nu har hälften av garnet flyttat hem till Katarina, som också föll för det här mönstret.
Jag har börjat sticka lite. Det gick bara inte att låta bli, trots att jag just nu är mitt i värsta tentaperioden och egentligen inte har tid till något annat än plugg. Det kommer att bli så fint.
Som ett led i att göra av med garn ur garnlagret plockade jag häromdagen fram ett gammalt nystan DoRedo-garn från Östergötlands ullspinneri ur garnskåpet. Efter lite surfande på Ravelry hittade jag en mössa som jag tyckte om och som garnet kanske skulle räcka till. För att kunna sticka tills garnet tog slut gjorde jag en provisorisk uppläggning och började sticka utan någon resår. Resåren stickade jag sedan neråt, och kunde på så sätt sticka så långt garnet räckte. Resåren blev inte så lång och det blev inte så mycket pös på mössan som jag hade hoppats. Men den räcker i alla fall ner om öronen och sitter riktigt skönt, så jag är nöjd. Och så är det ytterligare ett projekt avklarat i utmaningen 12in2011. Nummer åtta i ordningen. När jag visade den för vännen Stickeri Stickera Stickeralla fick jag dock domen. ”Du ser ut som en svamp”. Jaja, så kan det gå. Tur att jag gillar svamp 🙂
Nu, efter en massa prat om fibrer och sländor, har det äntligen blivit dags att börja spinna.
Att spinna är ingenting man lär sig bara genom att teoretiskt läsa sig till hur det går till. Att spinna är en färdighet som man måste lära händerna lika mycket som huvudet. Och det kräver övning. Ge inte upp om det inte fungerar med en gång.
Jag börjar med att gå igenom hur man gör för att spinna på hängande sländor, så tar vi stödda sländor i ett senare inlägg. Bilderna jag visar kommer att vara med en topptyngd slända, men principen är densamma om man har en bottentyngd slända.
För att börja spinna måste vi först fästa fibrerna vi skall spinna vid sländan. Ett sätt att göra detta är att använda ett ledargarn (leader). Tag en bit färdigspunnet garn och vik det dubbelt och knyt ihop ändarna. Fäst garnet runt sländans ten genom att dra ändarna genom öglan som bildas i vecken. Linda garnet några varv runt basen på sländan, och låg garnet löpa genom skåran på sländans trissa och upp genom kroken, om sländan är topptyngd. Är sländan bottentyngd virar man det i en spiral upp längs skaftet, och fäster det antingen i kroken, om sländan har en sådan, eller gör ett halvslag med garnet runt spetsen.
Drag nu ut lite av fibrerna du skall spinna och dra dem mellan de två trådarna och vik dubbel. Snurra lite på sländan så att fibrerna fäster vid varandra och fibrerna du skall spinna sitter ihop med garnet du börjar med.
Har sländan en krok kan man även börja utan att använda ett färdigspunnet garn. Drag ut lite av fibrerna du skall spinna ochvik dem dubbelt, runt sländans krok. Snurra lite på sländan mellan händerna så att fibrerna fäster vid varandra. Fortsätt att snurra sländan försiktigt medan du drar ut mer fibrer, tills du har ett eget garn att använda som ledargarn. Tag lös garnet och linda det runt sländans bas, och upp genom skåran på sländan och genom kroken.
Nu är vi redo att börja spinna. Till en början kan det vara bra att använda sig av metoden ”park and draft”, vilket är ett sätt att dela upp momenten är man spinner, så man bara behöver koncentrera sig på ett i taget.
Knip ihop med tummen och pekfingret där garnet övergår till fibrer. Låt sländan hänga i garnet, och sätt fart på den med fingrarna så att den börjar snurra. Låt den snurra tills det är riktigt mycket tvist i garnet. Det gör ingenting om garnet börjat knorva sig och dra ihop sig. Parkera sedan sländan mellan knäna.
Drag ut lite mer fibrer, medan du fortfarande håller tvisten kvar i det redan spunna garnet, genom att knipa med tummen och pekfingret. De fibrer du just har dragit ut är de som skall bli mer garn. Knip nu med andra handen åt mellan fibrerna du har dragit ut och fiberlagret, och släpp handen som knep åt mellan garnet och de utdragna fibrerna. Den tvist du hade i det redan spunna garnet fördelar sig nu även över de nya fibrerna du drog ut, så du har en lite längre garnbit, med lite mindre tvist. Upprepa det här tills du känner att det inte finns tillräckligt med tvist i garnet. Då är det dags att snurra på sländan igen, för att föra in mer tvist.
När du har spunnit en längd garn lindar du upp det på sländan, under trissan om sländan är topptyngd, och ovanför trissan om den är bottentyngd. Lämna en tillräckligt lång garnbit för att börja om processen. Det måste finnas garn nog att lagra tvist i innan du börjar dra ut mer fibrer.
Efterhand, när du har spunnit såhär genom att dela upp momenten, och känner att du behärskar det är det dags att göra det hela i en enda rörelse. Du drar då ut fibrer ur fiberlagret, samtidigt som sländan snurrar. Ofta kommer det här steget ganska automatiskt när man har övat ett tag, och det börjar kännas onödigt att stanna sländan och sätta fast den mellan knäna innan man börjar dra ut fibrer.
Det går alldeles utmärkt att lära sig spinna genom att läsa instruktioner och att öva själv. Det var så jag lärde mig. Men det är alltid trevligt att träffa andra som spinner och få tips och goda råd. Så jag rekommenderar starkt att försöka hitta några andra som spinner i närheten av där du bor. I Stockholm/Uppsala-områden finns exempelvis Svea Spinnargille, som har träffar då och då. Och bor du någon annanstans så försök med att söka efter likasinnade i närheten, exempelvis på Ravelry. Det finns en grupp, Spinning in Sweden, för svenskar som spinner.
Äntligen kan jag visa upp min uggletröja! Det här har varit ett evgihetsprojekt som har varit lite av en följetong här på bloggen. Jag blev alldeles kär när jag såg det här mönstret för första gången, och bestämde att det skulle bli min första handspunna tröja. Jag började spinna garnet i januari 2009, i en SAL på Ravelry. Jag spann snabbt två tredjedelar av garnet, men sen blev det liggande i över ett år innan jag gjorde färdigt det. Därefter tog det ytterligare nästan ett år innan jag började sticka. Nu är det ett par månader sen stickningen blev klar, och den har äntligen blivit fotograferad.
Jag är jättenöjd med den här. Det är min första tröja i handspunnet garn, och vilken känsla det är! Det blir garanterat fler. Det ska erkännas att tröjan blev lite i tightaste laget. Jag väger lite mer nu än jag gjorde när jag började sticka. Men bara jag tar tag i och går ner de där extra kilona så ordnar nog det till sig. Passar inte tröjan så får man ändra på kroppen 🙂
Mönster: Owls av Kate Davies
Garn: 3-trådig shetland. 510 gram och 640 meter. WPI: 8
Stickor: 5,5 mmVad för slända skall man då satsa på om man vill börja spinna? Vad man gillar för sländor är en personlig preferens. Vad man vill spinna för typ av fibrer påverkar också valet. Min rekommendation är att köpa en hängande slända av medelvikt, 30-40 gram. Då får man en slända som klarar av det mesta, utom väldigt tunna garner och de allra kortaste fibrerna. Topptyngd eller bottentyngd då? Det är helt en smaksak. Det är ingen direkt skillnad på hur de fungerar och ingen är bättre än den andra. Personligen har jag mest spunnit på topptyngda sländor, och är nu sugen på att prova fler bottentyngda.
Som jag sa när jag pratade om vilka fibrer man skall välja så tycker jag dock att det är viktigt att man börjar med en fiber man tycker om och vill spinna. Och skulle det vara korta fibrer som till exempel angora från de egna kaninerna eller bomull, så är det bättre att börja med någon form av stödd slända.
Det bästa är naturligtvis även här att prova sig fram till vad man trivs bäst med. Föredrar man topp- eller bottentyngda sländor, och vilken vikt vill man ha på sin slända? Är stödda sländor din passion? Det är ju dock inte alltid man har den möjligheten, men då får man börja någonstans, och en enkel medeltung hängande slända är en bra startpunkt. Sen får man prova sig fram efter hand.
Var köper man då sin slända? De flesta som tillverkar sländor är små enperson-företag som säljer direkt till sina kunder. Och de flesta verkar finnas i USA. Sländor finns i alla prisklasser, från någon hundralapp och uppåt. En slända behöver inte vara dyr för att vara bra. Nedan listar jag några alternativ på tillverkare som gör bra sländor i olika prisklasser. Det finns många, många fler. Sök på Google eller Ravelry leta upp dina favoriter. Jag tycker att en bra slända skall inte bara skall spinna bra utan även vara vacker att titta på.
I Sverige:
Utomlands
Jag skrev i förra inlägget att vi behöver ett redskap för att få in tvist i våra fibrer och skapa garn. Det kan man göra med antingen en slända eller en spinnrock. Jag tänkte att jag skulle prata lite om olika sländor och vad de används till. Men först vill jag säga något om varför jag väljer att prata om sländor och inte om spinnrockar.
Till att börja med så är det här tänkt som en introduktion för den som vill börja spinna. Att spinna på slända är oftast den enklaste vägen in till att börja spinna. Inte för att det är lättare att läsa sig spinna på slända än på rock, för det råder det delade meningar om, men för att det är ett enkelt redskap som är billigt och relativt lätt att få tag på.
Jag vill också hylla sländan som redskap. De som känner mig vet att jag är väldigt förtjust i sländor, och jag tycker att sländan har lite oförtjänt dåligt rykte. Den ses ofta som just ett billigt sätt att se om man gillar att spinna innan man lägger ut större pengar på att skaffa en spinnrock. Det påminner mig om när jag skulle börja i musikskolan i tredje klass. Innan man fick välja vilket instrument man ville spela så var man tvungen att spela blockflöjt ett år. Det motiverades med att blockflöjt var ett instrument som alla hade råd med och att man skulle lära sig lite allmänt om musik innan man började spela något annat. Det gjorde att många såg blockflöjten som ett hinder man var tvungen att ta sig över innan man fick börja spela ett ”riktigt” instrument. Inget kan väl vara mer fel. Blockflöjten är ett fantastiskt instrument, men med ett väldigt dåligt rykte. Det är lite samma sak med sländan.
Sländan har många fördelar framför spinnrocken. Sin litenhet, enkelhet och flexibilitet är den mest uppenbara. Den är lätt att ha med sig, och lätt att plocka upp och använda när om helst. Många klagar på att det är så långsamt att spinna på slända jämfört med att spinna på spinnrock. Det är inte sant. Visst finns det garner som är mer effektivt att spinna på spinnrock, men mycket garn går lika fort eller till och med fortare att spinna på slända. Det tar dock längre tid att lära sig att spinna effektivt och fort på en slända än vad det tar på en spinnrock. Men det är ju bara en trevlig utmaning, eller hur?
Det finns två huvudtyper av sländor, hängande sländor (drop spindle/suspended spindle) och stödda sländor (supported spindle). Som man hör på namnet så används dessa på olika sätt. En hängande slända hänger ifrån garnet när man spinner det. Detta innebär att garnet måste var starkt nog för att bära upp sländan innan man släpper det fritt. En stödd slända däremot har alltid stöd mot underlaget, så garnet behöver inte bära dess vikt, vilket ger mindre påfrestningar på garnet medan man spinner det.
Det finns två huvudtyper av hängande sländor, bottentyngda och topptygda. Den stora skillnaden mellan dessa är var tyngden, eller trissan, är placerad på skaftet. På en topptyngd slända sitter trissan nära toppen på skaftet, medan den på en bottentyngd slända sitter nära botten på skaftet. Det finns även sländor där trissan är placerade mitt på skaftet, så kallade mittentyngda sländor, men dessa är mindre vanliga.
En slända består i princip bara av just ett skaft och en trissa. En topptyngd slända har också nästan alltid en krok i toppen av skaftet, i vilken man fäster garnet när man skall spinna mer. Det färdigspunna garnet lindar man upp på skaftet, precis under trissan.
Bottentyngda sländor har ibland också en krok i toppen av skaftet, ibland har de en skåra i skaftet och ibland ingenting. Finns det en krok eller en skåra använder man den för att fästa änden på det färdigspunna garnet i. Saknas en krok, så kan man göra ett halvslag med garnet för att fästa det. Det färdigspunna garnet lindas upp på skaftet ovanför trissan.
Topptyngd- och bottentyngd slända.
Det finns en oändlig variation av sländor i de här grupperna, vad gäller vikt och form, men principerna är desamma för de olika varianterna. Hängande sländor kan användas till att spinna de flesta typer av fibrer, men de är mest lämpade för medellånga till långa fibrer. Eftersom garnet skall bära upp vikten av sländan behöver sländan vara lättare ju tunnare garn man skall spinna. En tyngre slända får dock en större rörelsemängd, och spinner längre, så man skall inte heller välja en för lätt slända. Något som också påverkar hur sländan spinner är hur vikten på trissan är fördelad. En slända där den mesta vikten ligger långt ut på trissan spinner jämnt och länge, medan en trissa med mycket tyngd in mot skaftet kan få upp en fantastisk fart, men inte håller den så länge.
Några olika typer av hängande sländor
De stödda sländorna har som gemensam nämnare att de alltid på något vis stöds mot underlaget. De har oftast sin tyngd på den nedre delen av skaftet, men det finns även stödda sländor som i princip inte har någon tyngd alls, utan bara består av ett skaft. Oftast så låter man den stödda sländan rotera i en skål, men det finns även exempel där man låter den ha stöd direkt mot underlaget eller i handen. Som nämnts ovan så behöver inte garnet man spinner klara av att bära upp sländans vikt. Det gör stödda sländor särskilt lämpade för att spinna korta fibrer, eftersom korta fibrer behöver mycket tvist för att hålla ihop som ett garn. Med en stödd slända behöver man inte bekymra sig om att få in tillräckligt mycket tvist i garnet fort nog för att garnet inte skall glida isär.
Även bland de stödda sländorna finns den en oändlig variation, från små thaklisländor som används för att spinna bomull till de stora navajo-sländorna, som är närmare en meter långa och som man stödjer mot golvet medan man rullar den mot låret för att ge garnet tvist.
Några olika typer av stödda sländor.