Mitt i all flyttröra , när jag packade upp mina garner, bestämde jag mig för att det var dags att göra en liten inventering av vad jag egentligen har för pågående, och mindre pågående projekt i gömmorna. Det var faktiskt riktigt spännande. Positivt var att de faktiskt var något färre än jag trodde (Jag har väl missat några i något hörn…) Och att en del faktiskt kommit lite längre än ja trott. Negativt att de trots allt var lite för många, 15 stycken, och att jag nog borde rensa lite i högen innan jag ger mig på något av alla de projekt som står på min önskelista.
Vad hittade jag då? Jo…
En tvåändsstickad vante. Den är en del i Vi 2 i sommar. Den här stickade jag rätt intensivt på i någon vecka, tills OS kom ivägen och det blev OS-projekt för hela slanten. Att den ska bli färdig till 1 september, vilket var tidsramen för Vi 2 i sommar, det kan jag ju glömma. Dit är det ju bara två dagar. Men innan vintern är här så borde den ju kunna vara klar och dessutom få en make. Jag är i alla fall väldigt nöjd med resultatet såhär långt.
En vante med hålkrusmönster. Påbörjad på stickstämman på Hammarö förra sommaren och upprepad och omstartad ett otaligt antal gånger. Nu finns en nästan färdig vante som jag är riktigt nöjd med. Bara tummen som saknas. Men jag har konstaterat att mitt garn inte kommer att räcka till en vante nummer två så den kom av sig lite. Kan man köpa Peer Gynt någonstans i Uppsala, eller måste jag beställa mer garn någonstans på nätet?
Mera vante. Vanalinn Gloves ur ”A gathering of lace”. En vante är klar. Nummer två är påbörjad. Varför de här har blivit liggande kan jag inte förstå, för de är roliga att sticka och första vanten blev jättebra. Ett par lagom vantar till tidig höst tror jag att de blir i alla fall, så det är väl bara att se till att de blir färdiga tills dess.
Och en sista vante. Påbörjad i vintras. Det här var ett försök för mig att komma över min misstro mot min förmåga till flerfärgsstickning. Och det gick väl ganska bra måsta jag säga. Den är inte perfekt, men jag verkligen älska mönstret. Barför det tog stopp efter halva tummen vet jag inte. Men det vore ju trevligt om den kunde bli klar och få en make innan året är slut. På andra sidan är nämligen årtalet instickat, och det vore ju trevligt om båda vantarna kunde få samma årtal.
En liten Gansey-tröja. Påbörjad till en liten tjej i bekantskapskretsen. Men eftersom tröjan aldrig blev färdigt har hon hunnit växa ur den många gånger om. Och när nu mottagaren har blivit för stor så är ju motivationen att slutföra än mindre. Den är stickad efter eget huvud, och det var kanske där det gick fel.
En tröja från Garnstudio, stickad i Vienna på stickor nummer 8. Bara en liten snutt på ena ärmen kvar så är den klar att montera. Den här undrar jag varför jag började på över huvud taget. Jag ogillar garnet. Jag ogillar att sticka på stora stickor. Det är en ful modell, och jag kommer antagligen aldrig att använda den när den väl är klar. Om den nu blir det. Att repa upp är ju också ett sätt att avsluta ett projekt, även om det bär emot när 90% av stickningen är klar. Jag får fundera på saken.
Så har vi ett par udda sockor. Det första är ett garnstudiomönster, den andra är Pomatomus från Knitty. Den tredje är Bayeriche socks. Otroligt vacker. Jag skulle vilja ha en tröja med sådana små flätor i vridna maskor. Fast en sådan kommer jag aldrig att orka sticka. Frågan är vad göra med strumporna? Det känns så fel med udda strumpor. Men jag har kommit fram till att jag inte är särskilt förtjust i att sticka strumpor. Och inte heller i att använda mönstrade strumpor. Men någonstans inom mig så gnager det att man ska göra färdigt det man påbörjar. Jaja. Mer att fundera på.
I högen låg också ett gäng gaffelvirkade remsor. För ett par år sedan gjorde jag en enkel halsduk åt min mor, och fick hälften av remsorna jag gjort över. Tänkte då att jag skulle göra mig själv en likadan halsduk. Men hur roligt är det att göra samma projekt en gång till? Inte särskilt roligt. Så den ligger där den ligger.
Peacock Feathers Shawl är en fantastiskt vacker sjal. Varför den inte har kommit längre begriper jag inte, men färdig ska den bli i alla fall. Någon gång.
Mysteriestickningen Spring Shawl Surprice började i vintras och skulle vara klar till våren var det meningen. Jag hängde med till en början i det här krångliga och ganska roliga men tidskrävande mönstret. Men sen kom jag efter och när jag sett slutresultatet vet jag inte om jag är så förtjust. Men att riva upp en spetssjal som jag redan lagt en väldans massa timmar på?
Ytterligare en mysteriestickning som kom av sig. Mystery Stole 3 från förra sommaren. Det här var min första mysteriestistickning och jag tyckte det var jättehäftigt. Men den kom av sig den med, när jag inte han med och när jag fick se slutresultatet. Den här ska dock bli färdig någongång, det vet jag med bestämdhet. Dock i den symmetriska varianten. Men jag kanske snart borde ha lärt mig läxan att inte hoppa på en massa mysteriestickningar jag inte hinner med och där jag sällan blir så förtjust i det färdiga mönstret. Bättre att veta vad man börjar sticka.
Börjar närma mig slutet på högen och hittar ljusblått bylte. Inspirerad av Brooklyntweed’s fantastiskt vackra Pi shawl blanket, bestämde jag mig för att göra en likadan. Den kommer att passa väldigt bra i min soffa. När den blir färdig. Det är väldigt många maskor.
Sist, men inte minst, en Baby Surprise Jacket. Påbörjad igår och snart färdig. Stickad i det handspunna garn jag visade i ett inlägg häromdagen. Det är något speciellt att sticka i handspunnet! Hur det här oformliga stycket ska kunna bli en kofta begriper jag inte riktigt, men det ska ju gå sägs det, så jag fortsätter väl följa mönster och hoppas på det bästa.
Det var vad som fanns i mina gömmor det. Den högen bör minska kraftigt känner jag, man det är ju i alla fall skönt att ha koll på vad det är som ska göras.
Först så har jag stickat färdigt min Baby Surprise Jacket. Jag är verkligen förtjust i mönstret. Man stickar och stickar på något oformligt stycket. Sen viker man lite och vips så har man en söt bebiskofta. Och det var ett perfekt mönster till mitt garn tycker jag. Väldigt nöjd med resultatet blev jag. Fast den är liten. Väldigt liten. Undrar om det finns så små bebisar.
Mönster: Elizabeth Zimmermann’s Baby Surprise jacket, Spun Out #1
Därutöver har jag rensat bort ytterligare fyra projekt ur högen. På enklast tänkbara vis, genom att repa upp. Framför allt har jag repat upp min ”lurv-tröja”. Må denna hemska skapelse försvinna in i glömskan. Garnet ska jag skänka till min mors dagisbarn. Hoppas de får större glädje av det.
Men nu blir det nog en liten paus i UFO-stickandet. Jag har nämligen just hämtat ett stort paket som jag lär kunna sysselsätta mig med en god stund. Molly tycker att det är mins lika roligt som jag tycker och hjälper mig att packa upp.
