En liten låda full av ull

Jag är fortfarande sjuk, men i alla fall lite piggare nu. Och efter att ha legat i soffan i flera dagar så har jag så rysligt ont i ryggen. Så för att slippa sitta i samma ställning bestämde jag mig för att överge stickningen och ta fram sländan och stå upp lite istället. Ryggen uppskattade det, även om jag blev fasligt trött av det.
Jag har tvinnat lite tvåtrådigt, och provat på ”andean plying”. ”Andean plyin” går ut på att man gör ett tvåtrådigt garn och tvinnar från båda ändarna på sitt entrådiga garn. Man lindar garnet från sländan på ena handen. Upp runt långfinret, bakom handryggen, och så upp runt långfingret på andra hållet och tillbaka. Så håller man på tills allt garnet sitter runt handen. När man är klar tar man och lirkar ur lånfingret ur öglan och har allt garnet runt handleden. Garnet ligger nu i öglor fram och tillbaka runt handleden, och hålls ihop av friktionen mellan öglorna där det möts. Härifrån är det sen jättesmidigt att tvinna sitt garn. En beskrivning av hur man lindar garnet på handen finns här. Pricilla Gibson-Roberts beskriver också väldigt bra hur man gör i sin bok ”Spinning in the Old Way”. En fantastiskt bra bok som jag verkligen rekommenderar. Det var med hjälp av den jag lärde mig att spinna.
Jag tror att det här sättet att tvinna tvåtrådigt kommer att bli min favorit. Jag ser många fördelar med den. Man börjar i båda ändarna av samma tråd, vilket kompenserar att man ( i alla fall jag) ofta spinner tjockare garn när sländan börjar bli full än vad man fjorde i början när det inte var något garn kvar på den. Man får heller inte några garnändar över utan man tar sig bara helt enkelt till mitten på sin tråd. Det kräver ingen annan utrustning än sländan och din hand. Det trasslar inte! Vilket de flesta andra metoder jag provat verkligen har gjort.
Sen finns det ju så klart några nackdelar också, fast de väger lätt mot fördelarna tycker jag. Man måste linda löst, för det stackars långfingret blir lätt utan blod när man lindar garnet runnt handen. Det fungerar inte med allt för stora mängder garn, och man måste när man väl börjat linda på garnet göra färdigt tills man har tvinnat allt, för det får inte så bra att ta av sig det när man väl har det runt handleden. För då blir det trassel! Summa summarum: Jag blev väldans förtjust i ”andean plying” och tänker helt klart fortsätta att använda den metoden trots vissa nackdelar.
Jag har även provat att hålla sländan mellan fötterna när man vindar av garnet, också enligt Gibson-Roberts bok, och det var inte heller så dumt. Garnet löper lätt av sländan och jag tycker att det är så trevligt med metoder som inte kräver så mycket utrustning.

Resultatet av dagens övningar blev en liten härva garn av den blå corridale-ull jag fick i julklapp. Jag har någon liten idé om att det skall bli en Serrano från Knitty av det i slutänden, men jag vete tusan om det håller tillräkligt bra och jämn kvalitet för att det ska bli ett riktigt bra resultat av det. Vi får väl se.

När det gäller min UFO-tröja, som jag väl nu får kalla WIP i stället, så kämpar jag på. Den var i alla fall lagom avancerad som ”ligga i soffan och vara sjuk”-stickning. Framstycket är nu också klart, och jag har påbörjat ärmarna. Ägnade en lång stund åt att försöka räkna ut var på garnet jag skulle börja för att färgerna ska stämma sen när ärmar och kropp möts. Det sysslade jag med när jag var som mest febrig, vilket kanske inte var så smart. Är inte helt säker på att jag fick uträkningarna att stämma. Och med tanke på hur många osäkra faktorer de innehöll så lär jag i vilket fall som helst få repa upp och göra om en bit när jag kommer dit. Kan bara hoppas att det stämmer skapligt, så att det inte blir så mycket att repa upp.

Håhå… det här är nog den längsta post jag någonsin skrivit. Var det någon som orkade läsa den?