Sep 222011
 
Proteinfibrer

Naturfibrer kan delas in i två huvudgrupper. Det är proteinfibrer och cellulosafibrer. Proteinfibrer är fibrer som kommer från djur – ull, hår och silke, och de kallas så eftersom protein är den huvudsakliga beståndsdelen i dem. Det finns många olika fiberbärande djur, och jag ska kort beskriva några olika djurgrupper och den typ av fibrer de producerar.

Får

Fårull är nog det det flesta tänker på när man tänker på fibrer att spinna. Det är också min absoluta favoritfiber. Det finns väldigt många olika typer av får som producerar väldigt olika typer av ull, från merinofår som har en väldigt finfibrig ull, med kort fiberlängd och hög vågighet, till ullsorter med väldigt grova fibrer, med en fiberlängd på upp mot 50 cm, och ingen vågighet alls. Och så allt däremellan. Ull är oerhört mångsidigt.

Som jag skrivit tidigare så har ull fjäll. Ofta är det så att ju finare fiber desto fler fjäll. Det innebär att fina fibrer ofta filtar lättare. Det gör också att de har en ojämnare yta, vilket får ljuset att reflekteras sämre och fibern ser matt ut. På en grövre ullfiber ligger fjällen mer sida vid sida. De filtar inte lika lätt och har mer glans.

Många fårraser har flera typer av ull. Framförallt äldre raser har ofta dubbla fällar, en fäll med grova täckhår som skydd mot väder och vind, och en fäll med bottenull med korta, finare fibrer, som ger mycket värme. Ofta är man hos dessa raser främst intresserad av den mjuka underullen, vilken man då måste separera från täckhåren innan man kan spinna. Köper man färdigpreparerade fibrer så är detta generellt redan gjort, och man får bara den mjuka underullen.

Ull har många fina egenskaper. Eftersom det finns så många olika sorters ull går det dock inte säga att alla egenskaper stämmer på alla sorters ull. Garn spunnet av ullfibern är varm. Den har också en fantastisk egenskap att den kan absorbera så mycket som 30 % av sin vikt i vatten innan den ens känns fuktig. Och även när den är blöt så värmer den. Att ullen har fjäll gör också att fibrerna gärna håller ihop när man spinner, något som även ullens vågighet hjälper till med. Vågigheten gör även att ullgarn är relativt elastiskt och håller sin form.

Får. Bilden kommer från Mickan Thor

Getter

Getter ger också ull. I princip så pratar vi om två typer av getter när det gäller fibrer att spinna. Angorageten och kashmirgeten. Från angorageten får vi mohair. Mohair ha många egenskaper som påminner om fårull, men är varmare och starkare än ull. Den har fjäll, men de sitter glest vilket ger mohair en otrolig glans och gör att den inte filtar så lätt. Mohair från unga djur har en fin diameter vilket ger en mjuk fiber, medan fibrerna blir grövre ju äldre djuret blir.

Angoragetter. 

Kashmirgeten ger den fiber vi känner som kashmir, vilket är höjden av lyx. Kashmirgeten har mycket grova täckhår, men deras underull är otroligt mjuk. Det är dock bara en liten del av kashmirgetens ull som är underull, vilket gör kashmir till en dyr fiber. Underullen har korta fibrer, med en del vågighet, men inte alls så mycket elasticitet som ull. Fibern är också betydligt varmare än ullfibern.

Kameldjur

Kameldjur är en familj som innefattar bland annat kameler, dromedarer, alpackor och lamor, varav jag tänkte säga några ord om kameler och alpackor.

Alpacka är en väldigt populär fiber. Den är varm och har liknande egenskaper som ull när det gäller att absorbera fukt. Alpacka är inte särskilt vågig, och ger därför ett garn utan särskilt mycket elasticitet. Däremot får ett plagg stickat av alpackagarn en underbar drapering. Det har dock en tendens att töja sig en hel del vid användning, just på grund av bristen på elasticitet. Alpacka har fjäll, men i betydligt lägre grad än ull, och filtar inte lika lätt. Bristen på fjäll och vågighet gör också att fibrerna lätt glider mot varandra vilket kan göra att de känns lite hala att spinna, och behöver mer tvist för att hålla ihop som garn.

Alpacka. Bilden kommer från Kusipacha Alpacka
 

Kamelen är ett djur som har många olika typer av ull. Till handspinning är främst det den otroligt mjuka underullen man använder. Det är en mjuk fin ull, inte lika fin om kashmir, men med ungefär samma egenskaper. Fibrerna är korta och har en viss vågighet, men inte så mycket elasticitet. De har inte heller särskilt mycket fjäll och filtar inte så lätt.

Kamel.

Kaniner

Den fiber som vi kallar angora kommer från angorakaninen. Angorakaninnen producerar oftast fyra olika typer av ull, men till skillnad från de flesta undra ullsorter så separera man inte de olika typerna från varandra utan spinner alla tillsammans. Angorafibern är otroligt mjuk och fluffig, och saknar helt elasticitet. Den är väldigt lätt, och ger ett fluffigt och luftigt garn som är otroligt varmt.

Silkesmaskar

Den sista proteinfiber jag tänkte tala om är silke. Silke skiljer sig från de andra proteinfibrerna såtillvida att det inte är en hårfiber. Den produceras av silkesmaskar som skapar sin kokong av en tunn, tunn silkestråd. Det är denna silkestråd vi använder som silkesfibrer. Varje kokong är gjord av en enda lång silkestråd, och silkesfibrer kan vara flera hundra meter långa. De fibrer som är av hög kvalitet nog att linda upp i ett stycke används främst i industriellt producerade tyger. De silkesfibrer som är tillgängliga för spinning är sådana som inte haft nog hög kvalitet att linda av kokongen i ett stycke. Dessa kammas tillsammans till topsband som sedan kan spinnas ifrån. Silkesfibrer finn också tillgängliga som ”silk hankies”, vilket är hela silkeskokonger där masken är borttagen och som är utsträckta till platta lager som man kan spinna ifrån.

Silkesfibrer har inga fjäll, och har en fantastisk lyster. De glider väldigt lätt mot varandra och känns hala att spinna, och de kräver mycket tvist för att hålla ihop som ett garn. Även om de silkesfibrer som är tillgängliga för handspinning inte är de allra längsta fibrerna avlindade i ett stycke så är det en förhållandevis lång fiber, men det varierar från gång till gång hur långa fibrerna i ett topsband är. Silke från topsband kan producera ett otroligt glansigt och slätt garn, medan silke från ”silk hankies” är svårare att spinna jämnt och ger ett garn med mera textur.

Det finns två typer av silke, mullbärssilke och tussasilke, vilka kommer från två olika typer av silkesmaskar. Mullbärssilke är glänsande vitt och väldigt blankt. Namnet kommer av att dessa silkesmaskar uteslutande äter mullbärsblad. Tussasilke är inte lika blankt och kan variera mycket i färg, men har oftast en ljus gyllenbrun färg. Tussasilke benämns ibland som vild silke, även om de precis som mullbärssilke föds upp kommersiellt.

Silkeskokonger.
Cellulosafibrer

Cellulosafibrer är fibrer som produceras naturligt av växter. Växtfibrer som är vanliga att spinna är bomull och lin.

Bomull

Bomullfibrer består i princip av ren cellulosa och fibern utvecklas runt bomullsplantans frökapsel som små fluffiga bollar. Bollarna plockas och frökapslarna rensas bort för att få kvar bara fibrerna. Bomullsfibrer är korta fibrer utan vågighet. Det är starka fibrer, och de är starka när de är våta. Eftersom fibrerna är korta kräver de mycket tvist för att hålla ihop som ett garn. Bomullfibrer håller till skillnad från ull och andra proteinfibrer värme borta från kroppen, och passar bra i varmare väder. Bomull saknar helt elasticitet.

Bomull

Lin

Linfibrer härrör från cellulosa som finns inne i stjälkarna i linplantan. Det är en lång process från planta till fiber att spinna. Efter skörd så torkas linet och frökapslarna repas bort. För att komma åt fibrerna måste linet sedan rötas, vilket innebär att man låter linet ruttna något för att lösa upp bindningarna mellan linfibrerna och de övriga delarna av strået. Det är viktigt att linet rötas lagom mycket. För lite så är det svårt att skilja ut fibrerna, och för mycket så förstörs de. När linet är färdigrötat bråkas linet. Då slår man sönder linstjälkarna. Därefter skäktas linet, vilket är en process för att ta bort de lösa stjälkdelarna. Den sista delen i processen är häckling då linfibrerna kammas och de sista bitarna av stjälkarna avlägsnas. Det är fascinerande hur man överhuvudtaget kommit på den här processen.

Linfibrer är långa och starka fibrer, och liksom bomull så är den sval att ha på sig då den drar värmen bort från kroppen. Lin känns ofta strävt och hårt, men blir mjukare och glansigare ju mer man hanterar det och tvättar det. Lin saknar vågighet och är helt oelastiskt men ger en fin drapering.

Lin
Konstfibrer

Konstfibrer är fibrer tillverkade av människan. Det finns två huvudtyper av konstfibrer – regeneratfibrer och syntetiska fibrer.

Regerenratfibrer

Regereratfibrer är fibrer som är industriellt framställda ur naturliga polymerer. Det kan göras ur både cellulosa och proteiner. Regereratfibrer har blivit populära på senare år då de framställs ur förnybara källor, till skillnad från syntetiska fibrer.

Rayon

Fibrer som är kemisk framställda ur cellulosa kallas för rayon, oavsett vilken ursprungskällan till cellulosan är. Det finns två huvudsakliga metoder för att göra detta, viskosprocessen och lyocellprocessen. Båda dessa processer löser med hjälp av kemikalier upp cellulosan för att sedan spruta ner i en tunn stråle i en lösning som får den att stelna till långa fibrer vilka sedan kan spinnas till tråd. Skillnaden är att lyocell-processen använder kemikalier som är mindre miljöfarliga än viskosprocessen. Nackdelen med fibrer tillverkade med lyocell-processen är att de är svårare att färga än fibrer framställda med viskos-metoden, och kräver ytterligare kemisk behandling för att ta färg bra och för att inte noppa.

Regeneratfibrer från cellulosa benämns ibland artificiell silke. Att skapa silke på konstgjord väg var målet när man började utveckla dessa fibrer, och de delar många egenskaper med silke. Det är långa fibrer med fantastisk glans, och de har inga fjäll. De har en mjuk och sval känsla mot kroppen. Fibrer framställda med viskosprocessen finns under namn som viskos, modal, acetat och bambu. Bambu kan även framställas naturligt på samma sätt som lin, men den bambu som finns att köpa är generellt en regeneratfiber. Fibrer framställde med lyocell-processen är exempelvis tencel och seacell.

Tencel

Azlon

Azlon är regeneratfibrer som är framställda ur proteiner.  Processen för att framställa regenererade fibrer ur protein är i princip den samma som för att göra det ur cellulosa. Azlon-fibrer kan framställas ur allt protein. Exempel på sådant som används är soja, mjölk och majs. Proteinet extraheras kemiskt ur dessa och löses upp till en lösning, som sedan sprutas ner i tunna strålar i andra kemikalier som får dem att stelna till fibrer. Regeneratfibrer från protein har egenskaper som påminner om silke.

Syntetiska fibrer

Syntetiska fibrer är framställda helt på kemisk väg, ofta från oljeprodukter, och inkluderar material som akryl, nylon och polyamid. Det finns en uppsjö syntetiska fibrer, men olika frasmtällningmetoder. Syntetiska fibrer används dock ganska sällan i handspinning så jag går inte närmare i på dem här.

Feb 212010
 

Det går framåt med rensningen i högen av UFOn och WIPs. Av de 15 jag hade när jag började är nu bara 10 kvar. Tre projekt är färdiga, och två har blivit krulliga nystan igen.

Mönster: Bainbridge Scarf. Jag gjorde en rätstickad variant där jag gjorde en provisorisk uppläggning, stickade på tvären och sen sydde ihop med maskstygn.

Garn: Handspunnen merino/angora.

Stickor: 3,5 mm

Jag ville ha det här garnet runt halsen, men med bara 50 gram garn blir det ju inte så mycket. Men jag tycker att den här konstruktionen är riktigt smart. Och mjukt och gosigt blev det.

Ett gammalt UFO. Jag påbörjade det här halsbandet i våras när Tålamodspåsen hade en liten kurs i pärlvirkning. Det gick fort framåt och jag kom en bra bit över halvvägs innan jag helt kom av mig när tråden jag virkade med gick av. Men nu är det i alla fall klart och jag tycker att det blev riktigt bra.

Virkat med en tunn bomullstråd, virknål nummer 14 och tjeckiska rocaillepärlor storlek 12/0. 5 pärlor per varv är det.

Mönster: Citron
Garn: Östergötlands pälsull, olivgrönt.
Stickor: 3,25 mm
Som alla andra så har även jag stickat en citron. En praktisk föreläsningsstickning får jag säga. I det tunna garn jag valde blev det till att göra två extra sektionen, vilket ledde till att det blev dubbelt så många maskor att sticka. Varven var långa, och extremt tråkiga på slutet…
Jag har även repat upp två stickningar. Det är Mystery Stole 3/Swan Lake och Spring Shawl Surprise/Mother Earth Shawl. Jag har insett att mysteriestickningar inte är något för mig. Jag hinner aldrig med i det tempo ledtrådarna kommer, och när jag ser vad andra har gjort så visar det sig nästan alltid att jag inte gillar mönstret. Så i fortsättningen skall jag veta vad det är jag börjar sticka. Hur som helst så tar dt väldigt mycket emot att repa upp alla de där timmarnas arbete jag har lagt ner på dem. Men eftersom jag vet att det är betydligt fler timmar kvar innan de är färdiga och att jag inte är så intresserad av resultatet så var det bara att bita i det sura äpplet. Det är i alla fall skönt att ha fattat beslutet och gjort det tycker jag. De här två har legat i skåpet länge och gett mig dåligt samvete för att jag vetat att jag aldrig skulle orka göra dem klart. 
Fram ur skåpet kom ytterligare en spetsstickning. Det här är Peacock Feathers Shawl, som jag påbörjade för en halv evighet sedan. Den här har jag inga planer på att repa upp. Jag älskar det här mönstret och jag vet inte alls varför den blev ett UFO. Men nu har jag kommit igång ordentligt med den i alla fall, och den har blivit mer än dubbelt så stor sen jag fick fram den ur skåpet. Så snart kanske den också kan bli färdig.
Jan 222010
 
Så var årets första stickprojekt klart. Det är en Morning Surf Scarf, och jag är verkligen jättenöjd med den här. Jag såg det här mönstret framför mig när jag spann garnet och det blev verkligen lyckat. Garnet är tvåtrådig bambu spunnet på en av mina nyaste sländor, en lätt Boshworth midi. Bambu var en trevlig bekantskap. Lite samma svala känsla som lin, men mycket mjukare.
Så har jag ägnat lite tid åt att spinna också.
Överst till vänster 233 gram och 312 meter Wensleydale/Silke, WPI 13. Det är två trådar Wenseydale och en tråd silke. Det här blev ett riktigt härligt garn, men ganska så kompakt. Jag tror att det är ganska slitstarkt och tänker mig ett par vantar i det här garnet. Tycket att färgerna blandar sig väldigt fint utan att det blir allt för randigt.
Nästa garn är nog det mjukaste jag någonsin spunnit. Det är merino/angora, sländspunnet. 50 gram och 172 meter, 3-trådigt, WPI 18. Det har helt ljuvliga turkosa nyanser som tyvärr inte kommer kram på bilden. Jag älskar det här garnet och tänker mig att göra något att ha runt halsen av det. Något så här mjukt vill man ha nära huden.
Längst ner är det 100 gram och 180 meter alpacka. Det här var ett gammalt påbörjat projekt som stod i skåpet och som jag äntligen tog mig tid att spinna färdigt. Det här var mitt första försök att spinna alpacka och när jag spann kändes det inte som att det blev något bra, men när jag väl härvat upp det så blev det helt ok ändå. Men att spinna alpacka blir nog inte någon favorit. Ingenting går upp mot ull…
Och så sist är det 20 gram och 75 meter silke, resterna från Wensleydale/silke-härvan ovan, som kom med på bilden bara för att fylla ut den lite.
Jag är jätteglad att jag kommit igång att spinna lite igen. Spinnrocken har stått allt för orörd på sistone. Nackdelen med att jag hittat tillbaka på den är att det snurrar allt för många idéer på spinnprojekt i huvudet och det finns så lite tid.