jun 032012
 

Nu börjar livet lugna ner sig lite, vilket är väldigt skönt. Tid att leka. Och jag har en en ny leksak att leka med. Den ska jag ägna sommaren åt att bli kompis med.

 

 

Det är en Bosworth Book Charkha, och den är alldeles fantastisk. Den är ett litet konstverk. Som vanligt med prylar från Borsworth så får man vänta en god stund innan man får dem, eftersom de är så populär. Det är nästan ett år sedan jag beställde den här. Men den var väl värd väntan.

Charkhan är en spinnrock med indiskt ursprung som främst används till bomull, men den är suverän till alla korta fibrer. Jag har hunnit att provspinna lite, och jag måste säga att det var lättare än jag trodde. Jag trodde det skulle vara bökigt att vara tvungen att spinna med en hand, men det går faktiskt riktigt bra. Jag gissar att det hjälper att jag har spunnit en del på stödd slända. Principen är ju ganska lika. Och det är en häftig känsla när det fungerar. Man bara drar handen bakåt och garnet bara rinner ut. Det är nästan som magi.

Hittills har det blivit en minihärva med bomull. Det är återvunnen denim, och det kanske inte var den bästa bomullen att börja med. Det var väldigt korta fibrer, till och med för att vara bomull, och en del konstiga trådar. Men det blev ganska fint ändå.Det är  15 gram och 91 meter tvåtrådigt, så det räcker tyvärr inte till någonting. Och så har jag spunnit jak. Det blev rätt knöligt,  mest för att jag inte är så bra på att karda. Men jag spann den här tretrådig, och att tvinna tretrådigt jämnar ut garn något helt fantastiskt. Så slutresultatet är riktigt jämnt. Och mjukt och gott är det. Inte heller det garnet vet jag vad det ska bli. Det är 45 gram och 90 meter, så det räcker inte heller till särskilt mycket.

sep 222011
 
Proteinfibrer

Naturfibrer kan delas in i två huvudgrupper. Det är proteinfibrer och cellulosafibrer. Proteinfibrer är fibrer som kommer från djur – ull, hår och silke, och de kallas så eftersom protein är den huvudsakliga beståndsdelen i dem. Det finns många olika fiberbärande djur, och jag ska kort beskriva några olika djurgrupper och den typ av fibrer de producerar.

Får

Fårull är nog det det flesta tänker på när man tänker på fibrer att spinna. Det är också min absoluta favoritfiber. Det finns väldigt många olika typer av får som producerar väldigt olika typer av ull, från merinofår som har en väldigt finfibrig ull, med kort fiberlängd och hög vågighet, till ullsorter med väldigt grova fibrer, med en fiberlängd på upp mot 50 cm, och ingen vågighet alls. Och så allt däremellan. Ull är oerhört mångsidigt.

Som jag skrivit tidigare så har ull fjäll. Ofta är det så att ju finare fiber desto fler fjäll. Det innebär att fina fibrer ofta filtar lättare. Det gör också att de har en ojämnare yta, vilket får ljuset att reflekteras sämre och fibern ser matt ut. På en grövre ullfiber ligger fjällen mer sida vid sida. De filtar inte lika lätt och har mer glans.

Många fårraser har flera typer av ull. Framförallt äldre raser har ofta dubbla fällar, en fäll med grova täckhår som skydd mot väder och vind, och en fäll med bottenull med korta, finare fibrer, som ger mycket värme. Ofta är man hos dessa raser främst intresserad av den mjuka underullen, vilken man då måste separera från täckhåren innan man kan spinna. Köper man färdigpreparerade fibrer så är detta generellt redan gjort, och man får bara den mjuka underullen.

Ull har många fina egenskaper. Eftersom det finns så många olika sorters ull går det dock inte säga att alla egenskaper stämmer på alla sorters ull. Garn spunnet av ullfibern är varm. Den har också en fantastisk egenskap att den kan absorbera så mycket som 30 % av sin vikt i vatten innan den ens känns fuktig. Och även när den är blöt så värmer den. Att ullen har fjäll gör också att fibrerna gärna håller ihop när man spinner, något som även ullens vågighet hjälper till med. Vågigheten gör även att ullgarn är relativt elastiskt och håller sin form.

Får. Bilden kommer från Mickan Thor

Getter

Getter ger också ull. I princip så pratar vi om två typer av getter när det gäller fibrer att spinna. Angorageten och kashmirgeten. Från angorageten får vi mohair. Mohair ha många egenskaper som påminner om fårull, men är varmare och starkare än ull. Den har fjäll, men de sitter glest vilket ger mohair en otrolig glans och gör att den inte filtar så lätt. Mohair från unga djur har en fin diameter vilket ger en mjuk fiber, medan fibrerna blir grövre ju äldre djuret blir.

Angoragetter. 

Kashmirgeten ger den fiber vi känner som kashmir, vilket är höjden av lyx. Kashmirgeten har mycket grova täckhår, men deras underull är otroligt mjuk. Det är dock bara en liten del av kashmirgetens ull som är underull, vilket gör kashmir till en dyr fiber. Underullen har korta fibrer, med en del vågighet, men inte alls så mycket elasticitet som ull. Fibern är också betydligt varmare än ullfibern.

Kameldjur

Kameldjur är en familj som innefattar bland annat kameler, dromedarer, alpackor och lamor, varav jag tänkte säga några ord om kameler och alpackor.

Alpacka är en väldigt populär fiber. Den är varm och har liknande egenskaper som ull när det gäller att absorbera fukt. Alpacka är inte särskilt vågig, och ger därför ett garn utan särskilt mycket elasticitet. Däremot får ett plagg stickat av alpackagarn en underbar drapering. Det har dock en tendens att töja sig en hel del vid användning, just på grund av bristen på elasticitet. Alpacka har fjäll, men i betydligt lägre grad än ull, och filtar inte lika lätt. Bristen på fjäll och vågighet gör också att fibrerna lätt glider mot varandra vilket kan göra att de känns lite hala att spinna, och behöver mer tvist för att hålla ihop som garn.

Alpacka. Bilden kommer från Kusipacha Alpacka
 

Kamelen är ett djur som har många olika typer av ull. Till handspinning är främst det den otroligt mjuka underullen man använder. Det är en mjuk fin ull, inte lika fin om kashmir, men med ungefär samma egenskaper. Fibrerna är korta och har en viss vågighet, men inte så mycket elasticitet. De har inte heller särskilt mycket fjäll och filtar inte så lätt.

Kamel.

Kaniner

Den fiber som vi kallar angora kommer från angorakaninen. Angorakaninnen producerar oftast fyra olika typer av ull, men till skillnad från de flesta undra ullsorter så separera man inte de olika typerna från varandra utan spinner alla tillsammans. Angorafibern är otroligt mjuk och fluffig, och saknar helt elasticitet. Den är väldigt lätt, och ger ett fluffigt och luftigt garn som är otroligt varmt.

Silkesmaskar

Den sista proteinfiber jag tänkte tala om är silke. Silke skiljer sig från de andra proteinfibrerna såtillvida att det inte är en hårfiber. Den produceras av silkesmaskar som skapar sin kokong av en tunn, tunn silkestråd. Det är denna silkestråd vi använder som silkesfibrer. Varje kokong är gjord av en enda lång silkestråd, och silkesfibrer kan vara flera hundra meter långa. De fibrer som är av hög kvalitet nog att linda upp i ett stycke används främst i industriellt producerade tyger. De silkesfibrer som är tillgängliga för spinning är sådana som inte haft nog hög kvalitet att linda av kokongen i ett stycke. Dessa kammas tillsammans till topsband som sedan kan spinnas ifrån. Silkesfibrer finn också tillgängliga som ”silk hankies”, vilket är hela silkeskokonger där masken är borttagen och som är utsträckta till platta lager som man kan spinna ifrån.

Silkesfibrer har inga fjäll, och har en fantastisk lyster. De glider väldigt lätt mot varandra och känns hala att spinna, och de kräver mycket tvist för att hålla ihop som ett garn. Även om de silkesfibrer som är tillgängliga för handspinning inte är de allra längsta fibrerna avlindade i ett stycke så är det en förhållandevis lång fiber, men det varierar från gång till gång hur långa fibrerna i ett topsband är. Silke från topsband kan producera ett otroligt glansigt och slätt garn, medan silke från ”silk hankies” är svårare att spinna jämnt och ger ett garn med mera textur.

Det finns två typer av silke, mullbärssilke och tussasilke, vilka kommer från två olika typer av silkesmaskar. Mullbärssilke är glänsande vitt och väldigt blankt. Namnet kommer av att dessa silkesmaskar uteslutande äter mullbärsblad. Tussasilke är inte lika blankt och kan variera mycket i färg, men har oftast en ljus gyllenbrun färg. Tussasilke benämns ibland som vild silke, även om de precis som mullbärssilke föds upp kommersiellt.

Silkeskokonger.
Cellulosafibrer

Cellulosafibrer är fibrer som produceras naturligt av växter. Växtfibrer som är vanliga att spinna är bomull och lin.

Bomull

Bomullfibrer består i princip av ren cellulosa och fibern utvecklas runt bomullsplantans frökapsel som små fluffiga bollar. Bollarna plockas och frökapslarna rensas bort för att få kvar bara fibrerna. Bomullsfibrer är korta fibrer utan vågighet. Det är starka fibrer, och de är starka när de är våta. Eftersom fibrerna är korta kräver de mycket tvist för att hålla ihop som ett garn. Bomullfibrer håller till skillnad från ull och andra proteinfibrer värme borta från kroppen, och passar bra i varmare väder. Bomull saknar helt elasticitet.

Bomull

Lin

Linfibrer härrör från cellulosa som finns inne i stjälkarna i linplantan. Det är en lång process från planta till fiber att spinna. Efter skörd så torkas linet och frökapslarna repas bort. För att komma åt fibrerna måste linet sedan rötas, vilket innebär att man låter linet ruttna något för att lösa upp bindningarna mellan linfibrerna och de övriga delarna av strået. Det är viktigt att linet rötas lagom mycket. För lite så är det svårt att skilja ut fibrerna, och för mycket så förstörs de. När linet är färdigrötat bråkas linet. Då slår man sönder linstjälkarna. Därefter skäktas linet, vilket är en process för att ta bort de lösa stjälkdelarna. Den sista delen i processen är häckling då linfibrerna kammas och de sista bitarna av stjälkarna avlägsnas. Det är fascinerande hur man överhuvudtaget kommit på den här processen.

Linfibrer är långa och starka fibrer, och liksom bomull så är den sval att ha på sig då den drar värmen bort från kroppen. Lin känns ofta strävt och hårt, men blir mjukare och glansigare ju mer man hanterar det och tvättar det. Lin saknar vågighet och är helt oelastiskt men ger en fin drapering.

Lin
Konstfibrer

Konstfibrer är fibrer tillverkade av människan. Det finns två huvudtyper av konstfibrer – regeneratfibrer och syntetiska fibrer.

Regerenratfibrer

Regereratfibrer är fibrer som är industriellt framställda ur naturliga polymerer. Det kan göras ur både cellulosa och proteiner. Regereratfibrer har blivit populära på senare år då de framställs ur förnybara källor, till skillnad från syntetiska fibrer.

Rayon

Fibrer som är kemisk framställda ur cellulosa kallas för rayon, oavsett vilken ursprungskällan till cellulosan är. Det finns två huvudsakliga metoder för att göra detta, viskosprocessen och lyocellprocessen. Båda dessa processer löser med hjälp av kemikalier upp cellulosan för att sedan spruta ner i en tunn stråle i en lösning som får den att stelna till långa fibrer vilka sedan kan spinnas till tråd. Skillnaden är att lyocell-processen använder kemikalier som är mindre miljöfarliga än viskosprocessen. Nackdelen med fibrer tillverkade med lyocell-processen är att de är svårare att färga än fibrer framställda med viskos-metoden, och kräver ytterligare kemisk behandling för att ta färg bra och för att inte noppa.

Regeneratfibrer från cellulosa benämns ibland artificiell silke. Att skapa silke på konstgjord väg var målet när man började utveckla dessa fibrer, och de delar många egenskaper med silke. Det är långa fibrer med fantastisk glans, och de har inga fjäll. De har en mjuk och sval känsla mot kroppen. Fibrer framställda med viskosprocessen finns under namn som viskos, modal, acetat och bambu. Bambu kan även framställas naturligt på samma sätt som lin, men den bambu som finns att köpa är generellt en regeneratfiber. Fibrer framställde med lyocell-processen är exempelvis tencel och seacell.

Tencel

Azlon

Azlon är regeneratfibrer som är framställda ur proteiner.  Processen för att framställa regenererade fibrer ur protein är i princip den samma som för att göra det ur cellulosa. Azlon-fibrer kan framställas ur allt protein. Exempel på sådant som används är soja, mjölk och majs. Proteinet extraheras kemiskt ur dessa och löses upp till en lösning, som sedan sprutas ner i tunna strålar i andra kemikalier som får dem att stelna till fibrer. Regeneratfibrer från protein har egenskaper som påminner om silke.

Syntetiska fibrer

Syntetiska fibrer är framställda helt på kemisk väg, ofta från oljeprodukter, och inkluderar material som akryl, nylon och polyamid. Det finns en uppsjö syntetiska fibrer, men olika frasmtällningmetoder. Syntetiska fibrer används dock ganska sällan i handspinning så jag går inte närmare i på dem här.

aug 092011
 

Nu äntligen har jag lyckats få med min min fotograf ut och fota en färdig kofta. Det är sommarkoftan Miette som är färdig. Och hur söt modellen än är, så är det en hel del jag inte är nöjd med på den här koftan. Men så här blev den i alla fall.

Koftan Miette

 

Mönster: Miette av Andi Satterlund.
Min är lite längre än originalet.
Garn: Drops Paris
Stickor: 4mm till resåren, 4,5 mm till resten

Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt att sticka i bomull, men det gick hur bra som helst. En positiv överraskning. I övrigt är den här koftan att typiskt exempel på att inte tänka efter före. För jag borde ha insett redan innan att det inte skulle bli bra.

Framförallt så är det storleken. Den ser ok ut när den bara är knäppt upptill, men knäpper jag hela så ser jag ut som en stoppad korv. Och det borde jag ha förstått. I mönstret fanns storlek 34″ och storlek 40″. 34″ är precis i minsta laget till mig på en kofta, men 40″ skulle bli alldeles för stort, så jag valde den lilla. Och det blev trång. Problemet ligger dock främst i att den är formad med bystkilar. Bystkilar är säkert bra om man är storbystad, men för mig, som är relativt platt är de väldigt onödiga. Det räcker alldeles utmärkt med ett par minskningar i sidan. Tack vara bystkilarna så minskar omkretsen på koftan markant till under bysten. Och på en storlek som redan från början var lite liten, blir det väldigt litet. Framförallt på en del av kroppen där man gärna vill ha lite rörelsevidd. Dessutom så ser de där bystkilarna väldigt konstiga ut när man går med koftan helt uppknäppt, och jag tycker om att kunna använda min koftor så också. Att inte ha så stor byst ger ofta det här problemet när det gäller att välja storlek. Det är ju oftast just bystmåttet man går efter, men väljer man en storlek som är lagom runt bysten blir det ofta för litet längre ner. Och det blev extra mycket så på den här modellen.

Hursomhelst så lärde jag mig i alla fall något. Som att det alltid är värt att ta den där extra tiden att fundera lite innan börjar på en kofta eller tröja, även om man är ivrig att komma igång och egentligen bara vill följa ett mönster. För det är ju så mycket roligare när resultatet blir som man vill. Och inte är det särskilt svårt heller. Bara man orkar tänka.

apr 172011
 

I början på veckan fick jag ett mjukt paket i min brevlåda. Lite förvånad blev jag allt. Jag hade ju inte beställt något. När jag öppnade hittade jag kedjebroderiet som Ä i A Gart dragit igång.

Till en början blev broderiet bara liggande. Hur skulle jag, total nybörjare när det gäller yllebroderi, våga sy något på det här. Men så insåg jag att det bara var att börja. Jag tycker fortfarande att det är lite skrämmande att bara sy sådär, på fri hand. men roligt är det. En liten fågel blev mitt bidrag till broderiet. Självkritisk som jag är så är jag ju inte helt nöjd, men jag tycker i alla fall inte att jag förstörde broderiet.

Nu är broderiet nerpackat och ska postas till nästa brodös. Det ska bli så roligt att se det färdiga resultatet sedan.

Handarbetandet har annars gått lite på sparlåga de senaste veckorna. Det är mycket att göra i skolan och tiden räcker inte riktigt till. Men igår påbörjade jag en ny stickning. Och nu har jag brutit mot förrådsstickandet. Jag ville ha en ny vårkofta och tänkte att jag skulle ge bomull en chans. Jag har egentligen aldrig stickat i bomull, men fått för mig att jag inte gillar det. Men ull är lite för varmt för en vårkofta, så nu ska jag göra ett försök med bomullsgarn. Men något bomullsgarn fanns det ju naturligtvis inte i garnlagret, så det fick bli ett besök på Yll och Tyll. Koftan jag har påbörjat är Miette. Jag tror dock att jag ska göra den lite längre än originalet.