Aug 092011
 

Nu äntligen har jag lyckats få med min min fotograf ut och fota en färdig kofta. Det är sommarkoftan Miette som är färdig. Och hur söt modellen än är, så är det en hel del jag inte är nöjd med på den här koftan. Men så här blev den i alla fall.

Koftan Miette

 

Mönster: Miette av Andi Satterlund.
Min är lite längre än originalet.
Garn: Drops Paris
Stickor: 4mm till resåren, 4,5 mm till resten

Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt att sticka i bomull, men det gick hur bra som helst. En positiv överraskning. I övrigt är den här koftan att typiskt exempel på att inte tänka efter före. För jag borde ha insett redan innan att det inte skulle bli bra.

Framförallt så är det storleken. Den ser ok ut när den bara är knäppt upptill, men knäpper jag hela så ser jag ut som en stoppad korv. Och det borde jag ha förstått. I mönstret fanns storlek 34″ och storlek 40″. 34″ är precis i minsta laget till mig på en kofta, men 40″ skulle bli alldeles för stort, så jag valde den lilla. Och det blev trång. Problemet ligger dock främst i att den är formad med bystkilar. Bystkilar är säkert bra om man är storbystad, men för mig, som är relativt platt är de väldigt onödiga. Det räcker alldeles utmärkt med ett par minskningar i sidan. Tack vara bystkilarna så minskar omkretsen på koftan markant till under bysten. Och på en storlek som redan från början var lite liten, blir det väldigt litet. Framförallt på en del av kroppen där man gärna vill ha lite rörelsevidd. Dessutom så ser de där bystkilarna väldigt konstiga ut när man går med koftan helt uppknäppt, och jag tycker om att kunna använda min koftor så också. Att inte ha så stor byst ger ofta det här problemet när det gäller att välja storlek. Det är ju oftast just bystmåttet man går efter, men väljer man en storlek som är lagom runt bysten blir det ofta för litet längre ner. Och det blev extra mycket så på den här modellen.

Hursomhelst så lärde jag mig i alla fall något. Som att det alltid är värt att ta den där extra tiden att fundera lite innan börjar på en kofta eller tröja, även om man är ivrig att komma igång och egentligen bara vill följa ett mönster. För det är ju så mycket roligare när resultatet blir som man vill. Och inte är det särskilt svårt heller. Bara man orkar tänka.

Maj 022011
 

Jag är inte den som syr särskilt ofta, men nu har jag letat fram min gamla symaskin. Jag vet att jag har klagat på den förut, men jag har egentligen en helt fantastisk symaskin. Det är en gammal Bernina från slutet av 60-talet, som mamma fick när hon var liten, och som jag har fått ärva.

Min klagomål tidigare berodde på att undertråden trasslade så fort man försökte sy lite långsamt, men efter att ha varit på lite service hos pappa så går den som en klocka. Pappa brukar säga att han blir lycklig av att titta inuti den, och jag kan inte annat än hålla med. Titta vilken underbar mekanik! Den kanske inte kan så avancerade saker, men det det kan det gör den bra.

Anledningen att symaskinen har kommit fram är att jag behöver ett par jeans. Det tycks omöjligt att hitta några att köpa, som både passar på min kropp och är snygga. I höstas fann jag dock en basmodell på Lindex som jag verkligen gillade och som satt bra. När dessa nu gick sönder för ett par veckor sedan tänkte jag att det bara var att gå och köpa ett par nya i samma modell. Men trots att de fortfarande hette precis som då var modellen helt annorlunda. Jag fick gå upp fyra storlekar för att överhuvud taget få på mig dem och då satt de inte så snyggt längre. Och efter att ha provat igenom lagret av jeans i så gott som varenda butik i Uppsala har jag nu gett upp och tänker istället försöka sy mig ett par.

Jag har egentligen inte sytt så mycket alls sen slöjden i högstadiet, men nu är det alltså dags att försöka. Jeans kanske inte är det lättaste att börja med, men vill man så går det mesta. För tillfället pågår demontering av de där favoritjeansen, som jag tänkt att använda som mönster. Jag sitter och sprättar och funderar på hur fickor och gylf egentligen är konstruerade. Det är rätt så skoj, men tidskonsumerande :) Förhoppningsvis går det bra, så jag kan visa upp ett par färdiga byxor här om ett tag.

Stickar gör jag också så smått. Bomullskoftan jag påbörjade innan påsk växer så sakteliga. Av någon anledning stickar jag dock fel mest hela tiden, och får repa upp och sticka om titt som tätt. Varför vet jag inte för det är verkligen inget svårt mönster, men det går lite troll i den här koftan nu. Har i alla fall tagit mig förbi ärmhålen nu, och stickar på kroppen. Förhoppningsvis kan den växa lite till på kvällens stickcafé.

Apr 172011
 

I början på veckan fick jag ett mjukt paket i min brevlåda. Lite förvånad blev jag allt. Jag hade ju inte beställt något. När jag öppnade hittade jag kedjebroderiet som Ä i A Gart dragit igång.

Till en början blev broderiet bara liggande. Hur skulle jag, total nybörjare när det gäller yllebroderi, våga sy något på det här. Men så insåg jag att det bara var att börja. Jag tycker fortfarande att det är lite skrämmande att bara sy sådär, på fri hand. men roligt är det. En liten fågel blev mitt bidrag till broderiet. Självkritisk som jag är så är jag ju inte helt nöjd, men jag tycker i alla fall inte att jag förstörde broderiet.

Nu är broderiet nerpackat och ska postas till nästa brodös. Det ska bli så roligt att se det färdiga resultatet sedan.

Handarbetandet har annars gått lite på sparlåga de senaste veckorna. Det är mycket att göra i skolan och tiden räcker inte riktigt till. Men igår påbörjade jag en ny stickning. Och nu har jag brutit mot förrådsstickandet. Jag ville ha en ny vårkofta och tänkte att jag skulle ge bomull en chans. Jag har egentligen aldrig stickat i bomull, men fått för mig att jag inte gillar det. Men ull är lite för varmt för en vårkofta, så nu ska jag göra ett försök med bomullsgarn. Men något bomullsgarn fanns det ju naturligtvis inte i garnlagret, så det fick bli ett besök på Yll och Tyll. Koftan jag har påbörjat är Miette. Jag tror dock att jag ska göra den lite längre än originalet.